Förändringen...

Jag hade det egentligen ganska bra.
Man vaknade, gick upp, bryggde kaffe och gick iväg till jobbet.
Köra en heldag fram till klockan fem innan det var dags att gå hemåt. Sen var det till att laga mat, slänga sig på soffan och titta på nån serie, kanske somna, prata lite med kompisar och sen hamna framför datorn innan man somnade igen.
Ganska inrutat men det funkade. Iallafall då...

Det var en massa sen tidigare som gnagt på mig det senaste året. Saker som hänt som man aldrig riktigt har kunnat släppa.
Både positiva och negativa. Saknaden var stor. Saknaden efter det man aldrig kunde sluta tänka på. Saknad i alla dess former.

Helt plötsligt så slog den till. Den kom från ingenstans, när jag var som minst beredd på det; Förändringen. Februari 2017.
Någonting ville börja växa inom mig. Och det växte...

Man sa alltid till sig själv innan att "Det drabbar inte mig än, jag är så pass ung"
Herregud vad fel man kan ha ibland. Vad mycket man kan ta för givet i denna värld.

Jag tänker inte skriva en massa spaltmeter om hur detta kunde hända och varför det hände mig.
Saker händer, det kan hända precis vem som helst och inget konstigare än att man föds eller att man dör.
Ja, jag fick ett cancerbesked och det slog mig knockout redan de första minuterna inne på mottagningen.
Jag tackar min lyckliga stjärna att 95% överlever denna elakartade och aggressiva tumörsjukdom.

Jag tänker på dem som får sitt dödsbesked. "Du har 6 mån kvar att leva", "det finns inget att göra"
Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas. Då har jag ändå haft släktingar och vänner som fått just dessa besked. Som sakta, men helt säkert tagits ifrån detta jordeliv.
Nej, döden är ingenting jag vet hur den känns där den medvetande står.
Däremot vet jag att livet kan förändras på en natt.
Att få en hälsning från döden utan att man har bett om det förändrar en... 


Döden ja...
Tyvärr gick det inte lika bra för en av mina bästa vänner. Som tragiskt nog valde att lämna oss för tidigt.
Helt plötsligt slog det till igen. Från ingenstans, när man var som minst beredd på det... April 2017.
En vän jag känt i nästan halva livet på denna jord fanns inte mer.
En vän jag delade såväl livsupplevelser som intressen med.
En vän jag alltid kom överens med.
Visst är det märkligt hur mycket man helt plötsligt kommer på..?


Det är lätt att ta för mycket gör givet. Alla bär på sina bördor, det kan ta uttyck i vad som helst.
Jag tror det är viktigt att aldrig sluta sig mot dem som faktiskt bryr sig om en.
Att ge varandra tid att prata och att även ge varandra tid att lyssna.
Men det känns som att människan över lag bara accepterar flocken så länge villkoren uppfylls.
Är det accepterat att må dåligt och ändå ha dem vid sin sida?

Kanske borde vi alla tänka på att visa mer uppskattning? Både till oss själva och till dem som betyder något för en.
När det är försent finns det inget tid till sånt.
Är det lättare på något sätt att tala om för någon man tror finns än någon man vet finns?


Ja, jag generaliserar kraftigt. Men frågan kvarstår hur mycket sanning det kan ligga i det?
Det är en ren allmän, icke personlig tanke.

Jag hoppas en dag chansen kommer att träffa honom igen.
Man vet aldrig, vad kan vi veta egentligen vad som händer efter detta?
Inte ett dugg.
Han lämnar en med en stor sorg. Och djupaste tankar går givetvis till hans familj och andra nära anhöriga.
Ni som kände honom vet mycket väl vem jag syftar på.




Sammanfattningsvis så kan jag säga att detta år ännu inte är slut. Det kan komma något gott ur det också.
För första gången vet jag ändå vad jag vill. Inte med hela livet, inte med karriär, inte med ett helt livsavgörande.
Men jag vet vad jag vill. Även om det kan vara alltför svårt att nå. Men jag vet ändå.
Och det är då man åtminstone inte behöver tveka på vad man försöker säga till sig själv.

Jag hoppas allt slutar bättre än det började. Ett gammalt ordspråk säger "Hoppet är det sista som lämnar en".
Det kan stämma. 

Jag hoppas på det.


Ha en riktigt skön sommar om vi inte hörs igen här.
Kanske kommer jag blogga igen. Kanske lägger jag av med det nu.
Jag får helt enkelt se.

Sköt om er!

Ett nytt varv

2016 har nått sitt slut och som så många andra gånger förr, ett nytt år väntar.
Det har varit ett händelserikt år...
Vad jag kan minnas så började det som vilket annat år som helst. Utan nyårslöften.
Mycket hände utan dem ändå.
Har aldrig förstått mig på det där med löften att ge varje år. För vem ger man dem?
För sig själv eller för att andra skall kunna kontrollera att man infriar dem?
Det slutar med att det blir ett och annat halvhjärtat försök.
Nej, man ska göra det man vill, när man vill och hur man vill och det får ta den tid det tar.
Gör det inte bara för att ett nytt år av möjligheter står vid dörren. Allt som händer är att jorden snurrat sitt årliga varv runt solen, det har den gjort i miljarder år och kommer således fortsätta med det några miljarder år till.

Men ett människoliv är mer begränsat naturligtvis. För en del kan åren innebära en ökande stress.
Varje varv runt stjärnan blir ett varv för mycket. "Tänk om tiden bara kunde stanna upp" tänker en del.
Ja, tänk om den kunde göra det. Då hade vi dött betydligt snabbare. Skulle det vara ett sätt att hinna med allt man vill göra?
Skulle inte tro det...

Nej, allting måste få ta den tid det tar. Människan är som sagt en begränsad tillgång. Och livet är relativt kort.
Men man måste må bra också. Annars spelar det ingen roll hur många varv man än överlever.

Det har som sagt varit ett händelserikt år. Ganska händelserikt iallafall. Mycket av det har fått mig att vändas utåt och mycket har fått mig att vändas inåt. En hel del har fått mig att vändas uppochner också för den delen.
Men året blev definitivt inte som man föreställde sig, där man stod förra nyåret och funderade på hur det nya året skulle bli.
Det blir sällan det.
Men detta år har nog varit mer intensivt än många av de föregående åren.
Poängen är att man aldrig vet vad tiden bär med sig. Man kanske inte ens ska veta det, att det är det som gör att man blir överraskad här i livet. Både på gott och ont.
Tiden är ett begrepp som vi människor har hittat på för att lättare kunna få struktur på livets byggklossar.
Det bör man säkert vara glad för.

Hoppas ni alla får ett gott nytt år!

Sköt om er!

Trettio årig spegelbild

Ingenting blir väl egentligen aldrig riktigt klart här i livet.
En ständig utveckling av ens egna jag, där gammalt blir nytt och nytt blir gammalt.
Nya intryck, nya äventyr, nya avgrunder, nya hinder. Det är så livet fungerar för alla.
Den man aldrig kunde tro man blev, den blev man. Den man aldrig tror man blir i framtiden, den kanske man blir.

Mina 30 första år på denna jord har kommit till sitt slut och jag kan inte säga att ålder spelar mig särskilt stor roll. Inte än åtminstone. 30 år är ingenting.
När man sitter där, ytterligare 30 år framåt så förstår man säkert hur ung man var.
Det räcker förmodligen med 10 år för den delen.

För min del betyder tiden att man växer som människa. Man får mer att säga, mer att ge och man blir djupare, både för sig själv och andra.
Mycket har förändrat mig de senaste åren, trots mina år i tomheten.
Det går i femårsperioder alltihop, en klassiker. Den man var för fem år sen är inte den man är idag.
För fem år sen var jag en helt annan människa. Vem vet vem jag kommer vara om fem år ytterligare.
Jag har alltid sökt svaren på vem jag är. Ända sen jag var liten ville jag veta vem jag var, vad allt detta är för något. När jag blev äldre började jag mer fundera; varför finns jag, vad har jag för mening, finns det något syfte, vart är jag på väg..?
Jag kunde aldrig hitta svaren, och jag kan fortfarande inte hitta svaren.
Jag tror inte man kan göra det heller, då utvecklingen är en så väsentlig del i livet.
Det är först efter man tagits bort från detta jordliv som ens livshistoria med exakta svar kan skrivas ut på ett guldpapper. Ett öde.
Ett öde som som jag tror alla lever på. Slumpen kommer i tidens ände inte spela någon roll eftersom ett öde blir tryckt svart på vitt. Och ingenting kan ändra på det.

Ibland har man sina bra stunder i livet och då får man ta tillvara på dem.
Ibland blir man lämnad på baksidan, utan att någon sträcker fram handen, och då får man försöka stå stark.
Ibland ändras livet drastiskt och då gäller det att hänga med i svängarna, eller hinna ducka.
Vad som än sker så ser alltid spegeln en.
En spegelbild som reflekterar allt i livet; när man skrattar, när man gråter, när man står kvar, när man faller. Till och med när man blundar.

Jag som människa är inte särskilt speciell. Jag föddes, fick en kropp, sen har det utvecklats fram till den jag är. Vad som påverkat resan hit är dock alltid olika.
Precis som alla andra människor.
Alla förtiger vi saker inombords, alla öppnar vi upp oss nån gång. Det beror på hur trygg, alternativt hur pressad man är i situationen.
Mycket har många gånger gått instinktivt. Vissa val man gjort eller vissa slutsatser man dragit. Ibland styr man inte över någonting, även om man så hade velat det så mycket så man varit beredd att dö för det.


Ett löfte jag kommer ge nu efter 30 år är att aldrig mer försöka hitta svar på vem jag är. För jag kommer aldrig finna dem. Livet stannar upp, livet fortsätter, livet börjar och livet tar slut.

Men en sak är jag väldigt säker på; Det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är.
Jag är ingen särskilt social människa, jag lockar inte fram mängder med skratt på löpande band eller står alla till lags dygnet runt, jag kan bryta ihop, sitta och hålla käft eller vara världens mest cyniska person som kan reta gallfeber på vem som helst.
Men som mothugg på det så försvarar jag mig genom att säga att jag alltid har brytt mig mer om andra än mig själv. Om någon hade kunnat se mig med mental röntgen så hade den människan insett varför.
Den jag släpper in på livet, den blir insläppt av mig personligen för att jag väljer att göra det. Och då är den människan värdefull.
Så mycket vet jag vem jag är.



Kanske överlever jag i 30 år till, kanske inte.
Den som väntar får se...


Tack
Sköt om er!

Fast jobb, gudfaderskap, alternativ och förändringar

Hej igen!
Det var länge sen... Som alltid.

Sist jag skrev här var jag måttligt förbannad. Terrordåden i Paris hade nyligen skett och få händelser påverkar mig så starkt som just terrorism. Men det var som sagt sist och jag vill inte lägga några större tyngder på det ämnet idag. Ibland ägnar man för mycket tid till allt annat än just sig själv. Är ni nyfikna så hänvisar jag till mitt förra inlägg.

Nåt jag sällan brukar göra är att öppna upp mig. Jag har alltid sagt att om jag får frågan "Hur mår du?" så kan jag aldrig svara ärligt. Kanske har jag blivit lite bättre på det med tiden, men sanningen har alltid haft en förmåga att skrämma bort människor. Men denna gång ska jag faktiskt vara ärlig och för en gångs skull fokusera på mig själv.

Mycket har hänt det senaste halvåret i mitt liv. För mig har det varit mycket iallafall då mina senaste år har varit relativt tomma.
Den största förändringen är att jag äntligen fått en fastanställning. Dessutom på ett företag i den bransch jag faktiskt alltid har velat arbeta i, nämligen inom ritning och design.
Hittills har det gått bra, men fortfarande mycket att ta in.
Första dan var en ren mardröm och vid ett tillfälle tvivlade jag starkt på om jag verkligen skulle klara av detta. Inte för att arbetsuppgifterna i sig verkade komplicerade, det var allt annat runt omkring. Kundkontakter, prissättning, policys, rutiner och att, inte minst vara företagets ansikte utåt. Det är sånt som jag aldrig varit speciellt duktig på då jag inte är en särskilt social människa för det första. För det andra så var jag bättre förr på att visa upp en låtsasfasad och gå igenom mina mörka perioder med ett leende. Det fungerar inte riktigt likadant numera. Ödets ironi, det bör väl egentligen vara precis tvärtom... 
Men även jag har insett att det inte är omöjligt. Jag kan ändå vara till lags inför både kunder och personal. Att vara till lags för mig själv dessutom. Jag har slutat mer och mer med cynismen och fientligheten och istället börjat tro på alternativen. Och det är väl det som gör att jag faktiskt har känt en smula hopp för första gången på många år.
Att faktiskt kunna vinna någonting...


En annan stor händelse var att jag blev gudfar åt en alldeles underbar liten krabat.
För mig var det stort, kanske större än jag från början kunde ana.
Och det beror inte bara på den personliga relationen utan att jag faktiskt har fått en annan inställning till barn över lag.
Jag har aldrig tyckt illa om barn men jag kan inte påstå att jag tidigare såg småbarn som nåt annat än gaphalsar.
Jag har heller aldrig förstått dem, kunnat kommunicera särskilt bra med dem. De har mest bara sprungit förbi en eftersom de troligtvis tyckt man varit dötrist.
Dem skrämde mig helt enkelt.
Det var säkert annorlunda på den tiden då mina systersöner var små. En underbar tid jag aldrig kommer glömma.
Men jag var barn själv också och förstod allt bättre rent naturligt.
Men förutom det har jag aldrig haft erfarenheter av barn eller vetat hur det fungerat.
Så för mig var det ett stort steg att få bli gudfar och att få hålla ett barn.
Det har också delvis fått mig att längta efter egna barn. Om det blir av eller ej återstår dock att se, men rädslan för barn försvann definitivt.
Men jag är väldigt glad att jag fick det förtroendet. Ni vet vilka ni är och jag vill tacka er för ni öppnade mina ögon. Det betydde mycket för mig.

Som sagt, stora förändringar har skett och sker fortfarande. Att tappa taget nu hade säkert vara förödande. Tappa mig själv har jag gjort många gånger tidigare, skillnaden nu är att åldern har gjort mig påmind om att chanser finns för att ta dem och att misslyckanden inte nödvändigtvis måste tas med i beräkningarna. Så det är med förhoppning och med tro att detta kommer gå smärtfritt.
Mitt mål är att bli glad igen och jag är fortfarande ganska långt ifrån det, men den värsta dimman tror jag håller på att avta i horisonten.

För övrigt så tar säkert ett sånt här inlägg tre- fyra timmar att skriva. Ja, jag är långsam. De flesta gånger behöver jag analysera. Ett av mina större handikapp här i livet men det är som det är. Mycket därför det inte blir så ofta numera att jag skriver blogg. Dessutom är det svårt att hitta ämnen att skriva om som faktiskt är intressanta. Iallafall för mig. Det är trots allt inte för andras skull jag gör detta. Det är för min egen.

Sköt om er!

Novembernatt

Som vanligt är allt som skrivs i detta inlägg subjektivt.


Ilskan har verkligen omsvept mig denna månad.
Ibland tappar jag hoppet. Det känns som att leva inuti ett vakuum. Man vill kunna andas, man vill kunna leva, man vill se, känna, uppskatta och visa kärlek istället för hat. Men åter igen... I den bästa av världar... 
Det skrämmer mig... Verkligheten skrämmer mig och verkligheten gör mig inte mindre cynisk.

Den stora smällen var terrordåden i Paris.
Fredagen den 13e November. Ett nytt skitdatum i historien.

Jag tvivlar på att jag hade varit rationell om jag hade börjat skriva dagen efter dådet, så därför valde jag att hålla käft om det tills jag kunde se lite klarare.
Men det hindrar inte det faktum att jag inte ser några direkta fredliga lösningar på terrorismen.
Terrorism måste bekämpas.
Jag har alltid varit lojal med västvärlden och är ingenting jag skäms över det minsta.
Jag kan ibland skämmas för Sverige, men väst i helhet är jag glad att leva i.
Jag är glad att leva i en värld där demokrati och mänskliga rättigheter är A och O. Jag kommer aldrig någonsin visa medkänsla, empati eller förlåta människor som utför dessa dåd, som attackerar vår jord, dödar tusentals och åter tusentals oskyldiga världen över och bedriver hatpropaganda mot väst. Det är oförsvarbart, jag har ingen förståelse för det och jag anser att deras rätt att kallas människor har tagits ifrån dem.
Ja, jag tar terroristdåd i västvärlden som något personligt, pga min kärlek till denna del av världen.
Kalla mig gärna trångsynt på det planet men det är så det är.

Jag minns 11e September 2001, precis som de flesta andra i min generation. Ett annat skitdatum.
Jag kommer aldrig glömma hur jag såg människorna som föll ner från Trade Center, i direktsänd tv. Hur det andra planet flög in i det södra tornet och den explosion som följde. När tornen rasade och begravde hela Manhattan i aska... Det var som scener hämtat ur en katastroffilm.
För första gången i mitt liv kände jag att världen är potentiellt hotad.
Och då var jag knappt 15 år gammal och hade knappast större koll på hur världspolitiken såg ut.
Men det är ett datum som finns inom mig och från det datum jag faktiskt började inse att denna värld inte är centrerad kring sin egen tolkning om guld och gröna skogar.

Att genomföra dåd som det i Paris, i Ankara, i Beirut, i London, i Madrid, i New York, i Oslo... Ja, till och med i Trollhättan (även det berörde mig vansinnigt, tro inget annat) Oskyldiga som får sätta sina liv till terrorister, vars enda syfte är att orsaka rädsla, panik och störta allt som demokrati står för...
Dem... har ingen rätt att bli kallade för människor. Oavsett vilka övriga motiv de än må ha.
Att protestera, anordna manifestationer, skrika i megafon på torget är helt ok. Att mörda i syfte att bedriva sin kamp är INTE ok...

Jag har aldrig haft några problem med att människor vill fly undan krig och terror och finna ett bättre liv.
Dit de vill fly är också till väst. De vet att framtiden och möjligheterna finns här. Jag hade förmodligen tänkt samma tanke om jag var flykting.
Jag förnekar inte att väst har ställt till med oreda, jag förnekar inte att väst inte alltid varit lyhörda för resten av världen och jag förnekar inte att blod har spillts till följd av västs agerande.
Men jag försvarar heller inte passivitet för mänskliga rättigheter, jag försvarar inte upphävning av livs och framtidstro och jag försvarar inte slakt på miljontals oskyldiga män, kvinnor och barn.
Jag vill leva i en värld där frihet (givetvis under ansvar) skall råda, att man med hårt arbete och livstro skall kunna bli den man bli och att man aldrig behöver vara rädd för att vara den man är.
Människor som vill starta ett nytt liv och uppleva allt som denna del av världen består av, de som flyr för att få en tillvaro där de vill bidra till att göra världen bättre... Dem är alltid välkomna i mina ögon.
Det är precis det väst är för mig. Och det är i den värld jag är född och i den värld jag kommer dö.

Att det sedan lyckas komma hit ett relativt fåtal människor, som jag nu kommer kalla varelser, och sprida skräck och panik, döda våra medmänniskor och hota att skicka oss 1000 år tillbaka i tiden genom att förstöra det vi i alla dessa tider byggt upp till något som varje människa vill kunna se som en självklarhet... DET får mig att se rött... DET får mig att önska en total förintelse av dem... I denna stund menar jag naturligtvis Islamiska Staten, om någon mot förmodan inte insett det.
Militärt naturligtvis. Men även hjälp till alla oskyldiga.
Jag är trots allt inte så dum så jag tror på att använda kärnvapen. Jag tycker inte ens att anfall från luften över huvud taget hjälper något nämnvärt. Det bor miljontals människor i dessa områden som inte har med terrorismen att göra. Jag hade velat se marktrupper. Elitförband från all världens hörn.
I den bästa av världar...
Den dystra sanningen är tyvärr att i krig kommer det alltid att spillas blod. Jag ställer mig inte oförstående till länder som inte vill skicka sina soldater in i döden.
Och det är väl där ett paradox uppstår. Ingen acceptans för terrorism men heller ingen acceptans för blodspillan.
Ne, jag har inte de rätta svaren. Det enda svaret jag har är det måste ske. Förr eller senare måste det ske. Om inte så sker det åt andra hållet. Och människor kommer dö oavsett...

Och nej, IS är inte den enda terrororganisationen i världen. Och nej, extrem islamism är inte heller den enda typ av terrorverksamhet. Se vad som hände i Oslo 2011 t.ex.
Så jag passar även på att förneka islamofobi. Så är inte fallet. Jag skiter ärligt talat i vilken religion människor vill sätta sin tro till eller praktisera. Man får lov att vara muslim, kristen, ateist, satanist ect. Det är en rättighet vi har i väst. Kravet är bara att ingen skall bli dödad av motståndare till sin egen tolkning av världen.
Men IS är en terrororganisation och just nu det största terrorhotet vi har. Därför har jag lagt dem i fokus. Bedriver man terrorism har man inget här att göra. Det kan man kalla vad man vill. Jag kallar det att värna om människans rättigheter och trygghet.

"Men väst skapade faktiskt IS!"
Nej, väst har inte skapat IS.
Uppmaning till att sätta diktaturen i Syrien och grannländer i obalans, att man försökte få oljekällorna att inte falla i fel händer i Mellanöstern, att USA band i Israel retade gallfeber på palestinierna, det USA ledda Kriget mot Terrorismen ses som en krigsförklaring... Utifrån de aspekterna ligger det säkert en sanning i att väst ses som en fiende. Att det ena har lett till det andra i en dominoeffekt kanske också kan förklaras av de ovannämnda exemplen. Men väst har aldrig skapat en organisation som står för ett sådant hänsynslöst förtryck, väst har inte skapat en organisation som utför folkmord. Hade det varit en medveten strategi så har väst frivilligt skapat sina egna fiender. I mina ögon är det befängt... Kriget mot terrorismen kom till följd av ett långt förtryck där människor inte kunde leva under mänskliga förhållanden och som nådde sitt klimax den 11e September 2001. Konspirationsteorier därefter har alltid funnits. Men det fanns det om Kennedymordet också, om Olof Palme, om Estonia, om Roswellincidenten... Även om många av dem kan vara både intressanta och teoretiskt möjliga så är det alltför ofta dem som blir det stora innehållet i debatten, utan egentlig konkret fakta.
Om detta kan en hel bok skrivas och ett hetare debattämne kan man leta efter.
Och väst har inte tagit alla beslut på ett hundraprocentigt sätt. Men vi har inte skapat våra värsta fiender och det är inte oss människor flyr FRÅN. Det är oss människor flyr TILL.

Jag tvivlar starkt på att väst kommer kapitulera eller förlora.
Det går heller inte att sätta sig i ett katastroftillstånd dygnet runt.
Media har en förmåga att överdriva allt. Den tredje statsmakten sätter ibland lika stor skräck i folk som terroristerna själva. Men det gör inte att problemet försvinner...
Den stora risken är att dåden i Paris inte kommer vara de enda. Inte under passivitet iallafall.
130 människor döda är 130 för många. 50 döda i terrorattacker i London 2005. 50 för många.  190 döda i Madrid 2004. 190 för många. 3000 döda i elfte september attackerna. 3000 för många.
X döda i framtida attentat är X för många.
Att blunda är fegt och oansvarigt.


Jag sätter inte offren och anhöriga i skymundan heller.
Mina djupaste tankar går till dem alla.
Jag kan inte säga mer än att jag hoppas de är starka och tar sig igenom detta helvete som har drabbat dem.
Att säga mer är helt onödigt...

Lite allmänna tankar om respekt och fördomar

Såna här inlägg vimlar det säkert redan av, men tycker ämnet är
värt att ta upp trots allt.

För mig har ordet respekt alltid varit viktigt.
Respekt för sina medmänniskor är något naturligt, och något
jag tycker man ska ha i åtanke varje gång man får för sig att
ge sig på en annan människa.
Ordet kan misstas. Ibland kan det användas helt felaktigt.

Låt oss måla upp ett scenario där en ensam kille går förbi en
samling på fyra fem pers, varav högste hönset i gänget börjar
med provokationer, förnedring och kanske till och med ger sig
på den ensamme killen (eller tjejen) fysiskt. Dessa individer kräver respekt...
En sak är väldigt säker, det är stor skillnad på rädsla och respekt.
Den ensamme blir livrädd och vill bara ta sig ur situationen helskinnad.
Men är man livrädd betyder inte det att man nödvändigtvis känner respekt.
Detta är bara ett scenario men det kan hända precis
vem som helst, i alla åldersgrupper och i alla etniska grupper.
Glöm inte det!

Jag har aldrig brytt mig om varifrån människor kommer,
vad de har för hudfärg, vilken politisk ideologi de stödjer,
vilken religion de tillhör eller vilken subkultur de tillhör.
Människor får se ut hur de vill, tycka vad de vill, 
säga vad de vill och stå för vad de vill.
Kristen, muslim, homosexuell, homofob, höger, vänster,
svart eller vit och allt däremellan, alla är vi människor.
Och sup, knarka, knulla hur mycket ni vill, no problem for me.
Men... Respekten skall alltid finnas där. 
När jag visar att jag accepterar en annan människa som religiös,
vill jag att denne accepterar att jag har en helt annan tolkning av
Gud som inte beskrivs av en bibel.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som gay,
vill jag att denne accepterar att jag är straight och inte något alternativ.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som svart,
vill jag att denne accepterar att jag är vit. Osv...
Listan kan göras oändlig.
Det är det respekt handlar om och ingenting annat.

En annan sak som är väldigt vanligt är detta ständiga utdömande synsätt.
Jag har i många många år aktivt hållit på med att skriva
och spela in musik och har varit en stor del av mitt liv.
Musiken har hjälpt mig att klara vardagen många gånger,
och är ett utmärkt sätt för mig att uttrycka mig.
Men det betyder inte med automatik att jag lever i en
rockstjärnedröm bara för att jag lägger ut mina låtar på
nätet så att andra kan lyssna på dem. Det är det många som gör.
Jag förstår inte varför vissa påstår detta, och ärligt talat
tycker jag det är ganska barnsligt.
Däremot är det helt ok att lägga upp bilder på sina
snitsiga köttbitar, pajer eller muffins och försöka intala
sina vänner på fejjan att man är en Gordon Ramsay
med Michelinstjärnestatus.
Ja, hade jag sagt så och verkligen trott på det 
så hade det blivit ett jävla liv.
Lyckligtvis så ser jag inte någon som helst koppling mellan
stjärnkockdrömmar och middagsbilder på Facebook.
Jag pratar om principen...
För det är lika dumt som att kalla mig för
verklighetsbefriad "rockstjärnewannabe".
Jag är snart 30 år och börjar bli alldeles för gammal
för att fortfarande leva i fantasins värld.
Men att göra musik är däremot viktigt för mig av rent personliga skäl.

Fördomar kommer alltid att finnas. Den som påstår att
den aldrig har några fördomar, ljuger inte bara lite.
Alla har det. Men det är hur man använder dem som är det väsentliga.
Det tar bara ett fåtal sekunder att få ett första intryck
av en människa man aldrig sett tidigare. Där är det
fördomar som avgör... Men oavsett vad man får för
uppfattning så behöver man inte tro blint på sina fördomar.
Dem finns där innan man lär känna människan i fråga.
Tycker man personen ser helt för jävlig ut, kriminellt belastad ut
eller rädd som en hare ut innebär det inte att det behöver vara så.
Har man förmågan att tänka på det sättet och försöka koppla på sin
"röntgensyn" igenom en fasad så tror jag människan blir lyckligare.
Och det är inte så fruktansvärt svårt.

Hela anledningen till att jag tar upp detta är just att fördomar
lätt används på fel sätt.Jag personligen är svårknäckt när det
gäller sånt, det rör inte mig i ryggen för fem spänn, även
om jag kan bli trött på attityden över lag.
Jag vet ju trots allt bäst själv vem jag är, även om jag inte 
alltid vet EXAKT vem jag är.
Jag tror ingen vet vem den är till 100%. Det är därför vi har
fått ett helt liv på oss till att försöka finna svaret.

Kom alltid ihåg ordspråket "Behandla alltid andra så som du själv vill bli behandlad".

Visar folk dig respekt och förtroende, visa det tillbaka.
Slår någon på dig, slå tillbaka.
Bekämpa vatten med vatten och eld med eld om det är nödvändigt.
Men gör det på ett värdigt sätt. 
Inte beroende på vem det är eller vilken bakgrund,
utseende eller tillhörighet denne har.
Vi är bara en art här på jorden, och hos den arten
finns alla typer av skrot och alla typer av korn...


Sköt om er!

Vila i frid

Jag har ej skrivit här sedan i julas. Ibland är det bara så jäkla svårt att hitta saker, värda att ta upp.
Vanligtvis brukar jag ha en förmåga att involvera många olika saker i mina inlägg. Allt från människans inre svagheter (och styrkor) till ryssarna, NATO medlemskap och kvällspressen.
Men idag tänker jag bara fokusera på en sak.
Lisa Holm.

Ingen som inte har förlorat ett barn kan tänka sig in i den tanken. Ingen.
Hur mycket man än vill hjälpa en annan människa.
Jag har själv inga barn och har inte förlorat några. Hade jag stått öga mot öga med Lisas föräldrar så hade jag inte kunnat göra något annat än att vara tyst. Hade de velat att jag bara stod kvar och skänkt dem min närhet så hade jag gjort det. Hade de velat att jag gick därifrån så hade jag gjort det också.
Men hade jag blivit tvungen att säga något så hade jag inte vetat vem jag själv var längre.
Jag kan inte skänka dem förståelse, för jag förstår det inte. Men jag kan skänka dem en tanke eller min närhet, trots att jag befinner mig många mil ifrån.

Att en 17 årig flicka blir bragd om livet på detta sätt är fullständigt oacceptabelt.
En flicka som hade hela livet framför sig...
Det är obegripligt.
Vem bestämmer egentligen över sånt här?
Människor som begår fruktansvärda handlingar, vilka är dem?
Och framför allt... Varför? Varför ta ifrån en annan människa dess enda liv?
Hur? Hur fungerar man när man anser att en 17 årig flicka inte förtjänar att få göra allt hon drömt om? Att förverkliga sina drömmar?
Vad hade hon gjort..?

Sånt här tar hårt på en. Det finns stunder man bara vill stänga av. Man vet att det finns därute, man känner det, man hör det, man ser det. Men man vill stänga av sina sinnen, för det blir för mycket.
Det kan man alltid göra. Som utomstående...

Som närstående fungerar det inte...
Det är något som kommer gnaga på en livet ut.
En familjs liv förstört. För alltid...
Vi andra kan känna sorgen, försöka finnas till och försöka med allt vi kan.
Men vi kan alltid stänga av...
Närstående kan aldrig stänga av...
Verkligheten kan vara så fruktansvärt orättvis.

Jag tänker inte gå in på vad jag tycker gärningsmännen förtjänar för straff eftersom detta är ett inlägg tillägnat Lisa. Jag har mina tankar om det och det hade kunnat skrivas i ett dussintal inlägg.
Men det ger inte Lisa tillbaka...

Det enda man kan säga är: Vila i frid, Lisa. Du är saknad av alla.



Det var allt för denna gång. Sköt om er!