Ingenting blir väl egentligen aldrig riktigt klart här i livet.
En ständig utveckling av ens egna jag, där gammalt blir nytt och nytt blir gammalt.
Nya intryck, nya äventyr, nya avgrunder, nya hinder. Det är så livet fungerar för alla.
Den man aldrig kunde tro man blev, den blev man. Den man aldrig tror man blir i framtiden, den kanske man blir.
Mina 30 första år på denna jord har kommit till sitt slut och jag kan inte säga att ålder spelar mig särskilt stor roll. Inte än åtminstone. 30 år är ingenting.
När man sitter där, ytterligare 30 år framåt så förstår man säkert hur ung man var.
Det räcker förmodligen med 10 år för den delen.
För min del betyder tiden att man växer som människa. Man får mer att säga, mer att ge och man blir djupare, både för sig själv och andra.
Mycket har förändrat mig de senaste åren, trots mina år i tomheten.
Det går i femårsperioder alltihop, en klassiker. Den man var för fem år sen är inte den man är idag.
För fem år sen var jag en helt annan människa. Vem vet vem jag kommer vara om fem år ytterligare.
Jag har alltid sökt svaren på vem jag är. Ända sen jag var liten ville jag veta vem jag var, vad allt detta är för något. När jag blev äldre började jag mer fundera; varför finns jag, vad har jag för mening, finns det något syfte, vart är jag på väg..?
Jag kunde aldrig hitta svaren, och jag kan fortfarande inte hitta svaren.
Jag tror inte man kan göra det heller, då utvecklingen är en så väsentlig del i livet.
Det är först efter man tagits bort från detta jordliv som ens livshistoria med exakta svar kan skrivas ut på ett guldpapper. Ett öde.
Ett öde som som jag tror alla lever på. Slumpen kommer i tidens ände inte spela någon roll eftersom ett öde blir tryckt svart på vitt. Och ingenting kan ändra på det.
Ibland har man sina bra stunder i livet och då får man ta tillvara på dem.
Ibland blir man lämnad på baksidan, utan att någon sträcker fram handen, och då får man försöka stå stark.
Ibland ändras livet drastiskt och då gäller det att hänga med i svängarna, eller hinna ducka.
Vad som än sker så ser alltid spegeln en.
En spegelbild som reflekterar allt i livet; när man skrattar, när man gråter, när man står kvar, när man faller. Till och med när man blundar.
Jag som människa är inte särskilt speciell. Jag föddes, fick en kropp, sen har det utvecklats fram till den jag är. Vad som påverkat resan hit är dock alltid olika.
Precis som alla andra människor.
Alla förtiger vi saker inombords, alla öppnar vi upp oss nån gång. Det beror på hur trygg, alternativt hur pressad man är i situationen.
Mycket har många gånger gått instinktivt. Vissa val man gjort eller vissa slutsatser man dragit. Ibland styr man inte över någonting, även om man så hade velat det så mycket så man varit beredd att dö för det.
Ett löfte jag kommer ge nu efter 30 år är att aldrig mer försöka hitta svar på vem jag är. För jag kommer aldrig finna dem. Livet stannar upp, livet fortsätter, livet börjar och livet tar slut.
Men en sak är jag väldigt säker på; Det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är.
Jag är ingen särskilt social människa, jag lockar inte fram mängder med skratt på löpande band eller står alla till lags dygnet runt, jag kan bryta ihop, sitta och hålla käft eller vara världens mest cyniska person som kan reta gallfeber på vem som helst.
Men som mothugg på det så försvarar jag mig genom att säga att jag alltid har brytt mig mer om andra än mig själv. Om någon hade kunnat se mig med mental röntgen så hade den människan insett varför.
Den jag släpper in på livet, den blir insläppt av mig personligen för att jag väljer att göra det. Och då är den människan värdefull.
Så mycket vet jag vem jag är.
Kanske överlever jag i 30 år till, kanske inte.
Den som väntar får se...
Tack
Sköt om er!
