Hej igen!
Det var länge sen... Som alltid.
Sist jag skrev här var jag måttligt förbannad. Terrordåden i Paris hade nyligen skett och få händelser påverkar mig så starkt som just terrorism. Men det var som sagt sist och jag vill inte lägga några större tyngder på det ämnet idag. Ibland ägnar man för mycket tid till allt annat än just sig själv. Är ni nyfikna så hänvisar jag till mitt förra inlägg.
Nåt jag sällan brukar göra är att öppna upp mig. Jag har alltid sagt att om jag får frågan "Hur mår du?" så kan jag aldrig svara ärligt. Kanske har jag blivit lite bättre på det med tiden, men sanningen har alltid haft en förmåga att skrämma bort människor. Men denna gång ska jag faktiskt vara ärlig och för en gångs skull fokusera på mig själv.
Mycket har hänt det senaste halvåret i mitt liv. För mig har det varit mycket iallafall då mina senaste år har varit relativt tomma.
Den största förändringen är att jag äntligen fått en fastanställning. Dessutom på ett företag i den bransch jag faktiskt alltid har velat arbeta i, nämligen inom ritning och design.
Hittills har det gått bra, men fortfarande mycket att ta in.
Första dan var en ren mardröm och vid ett tillfälle tvivlade jag starkt på om jag verkligen skulle klara av detta. Inte för att arbetsuppgifterna i sig verkade komplicerade, det var allt annat runt omkring. Kundkontakter, prissättning, policys, rutiner och att, inte minst vara företagets ansikte utåt. Det är sånt som jag aldrig varit speciellt duktig på då jag inte är en särskilt social människa för det första. För det andra så var jag bättre förr på att visa upp en låtsasfasad och gå igenom mina mörka perioder med ett leende. Det fungerar inte riktigt likadant numera. Ödets ironi, det bör väl egentligen vara precis tvärtom...
Men även jag har insett att det inte är omöjligt. Jag kan ändå vara till lags inför både kunder och personal. Att vara till lags för mig själv dessutom. Jag har slutat mer och mer med cynismen och fientligheten och istället börjat tro på alternativen. Och det är väl det som gör att jag faktiskt har känt en smula hopp för första gången på många år.
Att faktiskt kunna vinna någonting...
En annan stor händelse var att jag blev gudfar åt en alldeles underbar liten krabat.
För mig var det stort, kanske större än jag från början kunde ana.
Och det beror inte bara på den personliga relationen utan att jag faktiskt har fått en annan inställning till barn över lag.
Jag har aldrig tyckt illa om barn men jag kan inte påstå att jag tidigare såg småbarn som nåt annat än gaphalsar.
Jag har heller aldrig förstått dem, kunnat kommunicera särskilt bra med dem. De har mest bara sprungit förbi en eftersom de troligtvis tyckt man varit dötrist.
Dem skrämde mig helt enkelt.
Det var säkert annorlunda på den tiden då mina systersöner var små. En underbar tid jag aldrig kommer glömma.
Men jag var barn själv också och förstod allt bättre rent naturligt.
Men förutom det har jag aldrig haft erfarenheter av barn eller vetat hur det fungerat.
Så för mig var det ett stort steg att få bli gudfar och att få hålla ett barn.
Det har också delvis fått mig att längta efter egna barn. Om det blir av eller ej återstår dock att se, men rädslan för barn försvann definitivt.
Men jag är väldigt glad att jag fick det förtroendet. Ni vet vilka ni är och jag vill tacka er för ni öppnade mina ögon. Det betydde mycket för mig.
Som sagt, stora förändringar har skett och sker fortfarande. Att tappa taget nu hade säkert vara förödande. Tappa mig själv har jag gjort många gånger tidigare, skillnaden nu är att åldern har gjort mig påmind om att chanser finns för att ta dem och att misslyckanden inte nödvändigtvis måste tas med i beräkningarna. Så det är med förhoppning och med tro att detta kommer gå smärtfritt.
Mitt mål är att bli glad igen och jag är fortfarande ganska långt ifrån det, men den värsta dimman tror jag håller på att avta i horisonten.
För övrigt så tar säkert ett sånt här inlägg tre- fyra timmar att skriva. Ja, jag är långsam. De flesta gånger behöver jag analysera. Ett av mina större handikapp här i livet men det är som det är. Mycket därför det inte blir så ofta numera att jag skriver blogg. Dessutom är det svårt att hitta ämnen att skriva om som faktiskt är intressanta. Iallafall för mig. Det är trots allt inte för andras skull jag gör detta. Det är för min egen.
Sköt om er!
