Ett nytt varv

2016 har nått sitt slut och som så många andra gånger förr, ett nytt år väntar.
Det har varit ett händelserikt år...
Vad jag kan minnas så började det som vilket annat år som helst. Utan nyårslöften.
Mycket hände utan dem ändå.
Har aldrig förstått mig på det där med löften att ge varje år. För vem ger man dem?
För sig själv eller för att andra skall kunna kontrollera att man infriar dem?
Det slutar med att det blir ett och annat halvhjärtat försök.
Nej, man ska göra det man vill, när man vill och hur man vill och det får ta den tid det tar.
Gör det inte bara för att ett nytt år av möjligheter står vid dörren. Allt som händer är att jorden snurrat sitt årliga varv runt solen, det har den gjort i miljarder år och kommer således fortsätta med det några miljarder år till.

Men ett människoliv är mer begränsat naturligtvis. För en del kan åren innebära en ökande stress.
Varje varv runt stjärnan blir ett varv för mycket. "Tänk om tiden bara kunde stanna upp" tänker en del.
Ja, tänk om den kunde göra det. Då hade vi dött betydligt snabbare. Skulle det vara ett sätt att hinna med allt man vill göra?
Skulle inte tro det...

Nej, allting måste få ta den tid det tar. Människan är som sagt en begränsad tillgång. Och livet är relativt kort.
Men man måste må bra också. Annars spelar det ingen roll hur många varv man än överlever.

Det har som sagt varit ett händelserikt år. Ganska händelserikt iallafall. Mycket av det har fått mig att vändas utåt och mycket har fått mig att vändas inåt. En hel del har fått mig att vändas uppochner också för den delen.
Men året blev definitivt inte som man föreställde sig, där man stod förra nyåret och funderade på hur det nya året skulle bli.
Det blir sällan det.
Men detta år har nog varit mer intensivt än många av de föregående åren.
Poängen är att man aldrig vet vad tiden bär med sig. Man kanske inte ens ska veta det, att det är det som gör att man blir överraskad här i livet. Både på gott och ont.
Tiden är ett begrepp som vi människor har hittat på för att lättare kunna få struktur på livets byggklossar.
Det bör man säkert vara glad för.

Hoppas ni alla får ett gott nytt år!

Sköt om er!

Trettio årig spegelbild

Ingenting blir väl egentligen aldrig riktigt klart här i livet.
En ständig utveckling av ens egna jag, där gammalt blir nytt och nytt blir gammalt.
Nya intryck, nya äventyr, nya avgrunder, nya hinder. Det är så livet fungerar för alla.
Den man aldrig kunde tro man blev, den blev man. Den man aldrig tror man blir i framtiden, den kanske man blir.

Mina 30 första år på denna jord har kommit till sitt slut och jag kan inte säga att ålder spelar mig särskilt stor roll. Inte än åtminstone. 30 år är ingenting.
När man sitter där, ytterligare 30 år framåt så förstår man säkert hur ung man var.
Det räcker förmodligen med 10 år för den delen.

För min del betyder tiden att man växer som människa. Man får mer att säga, mer att ge och man blir djupare, både för sig själv och andra.
Mycket har förändrat mig de senaste åren, trots mina år i tomheten.
Det går i femårsperioder alltihop, en klassiker. Den man var för fem år sen är inte den man är idag.
För fem år sen var jag en helt annan människa. Vem vet vem jag kommer vara om fem år ytterligare.
Jag har alltid sökt svaren på vem jag är. Ända sen jag var liten ville jag veta vem jag var, vad allt detta är för något. När jag blev äldre började jag mer fundera; varför finns jag, vad har jag för mening, finns det något syfte, vart är jag på väg..?
Jag kunde aldrig hitta svaren, och jag kan fortfarande inte hitta svaren.
Jag tror inte man kan göra det heller, då utvecklingen är en så väsentlig del i livet.
Det är först efter man tagits bort från detta jordliv som ens livshistoria med exakta svar kan skrivas ut på ett guldpapper. Ett öde.
Ett öde som som jag tror alla lever på. Slumpen kommer i tidens ände inte spela någon roll eftersom ett öde blir tryckt svart på vitt. Och ingenting kan ändra på det.

Ibland har man sina bra stunder i livet och då får man ta tillvara på dem.
Ibland blir man lämnad på baksidan, utan att någon sträcker fram handen, och då får man försöka stå stark.
Ibland ändras livet drastiskt och då gäller det att hänga med i svängarna, eller hinna ducka.
Vad som än sker så ser alltid spegeln en.
En spegelbild som reflekterar allt i livet; när man skrattar, när man gråter, när man står kvar, när man faller. Till och med när man blundar.

Jag som människa är inte särskilt speciell. Jag föddes, fick en kropp, sen har det utvecklats fram till den jag är. Vad som påverkat resan hit är dock alltid olika.
Precis som alla andra människor.
Alla förtiger vi saker inombords, alla öppnar vi upp oss nån gång. Det beror på hur trygg, alternativt hur pressad man är i situationen.
Mycket har många gånger gått instinktivt. Vissa val man gjort eller vissa slutsatser man dragit. Ibland styr man inte över någonting, även om man så hade velat det så mycket så man varit beredd att dö för det.


Ett löfte jag kommer ge nu efter 30 år är att aldrig mer försöka hitta svar på vem jag är. För jag kommer aldrig finna dem. Livet stannar upp, livet fortsätter, livet börjar och livet tar slut.

Men en sak är jag väldigt säker på; Det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är.
Jag är ingen särskilt social människa, jag lockar inte fram mängder med skratt på löpande band eller står alla till lags dygnet runt, jag kan bryta ihop, sitta och hålla käft eller vara världens mest cyniska person som kan reta gallfeber på vem som helst.
Men som mothugg på det så försvarar jag mig genom att säga att jag alltid har brytt mig mer om andra än mig själv. Om någon hade kunnat se mig med mental röntgen så hade den människan insett varför.
Den jag släpper in på livet, den blir insläppt av mig personligen för att jag väljer att göra det. Och då är den människan värdefull.
Så mycket vet jag vem jag är.



Kanske överlever jag i 30 år till, kanske inte.
Den som väntar får se...


Tack
Sköt om er!

Fast jobb, gudfaderskap, alternativ och förändringar

Hej igen!
Det var länge sen... Som alltid.

Sist jag skrev här var jag måttligt förbannad. Terrordåden i Paris hade nyligen skett och få händelser påverkar mig så starkt som just terrorism. Men det var som sagt sist och jag vill inte lägga några större tyngder på det ämnet idag. Ibland ägnar man för mycket tid till allt annat än just sig själv. Är ni nyfikna så hänvisar jag till mitt förra inlägg.

Nåt jag sällan brukar göra är att öppna upp mig. Jag har alltid sagt att om jag får frågan "Hur mår du?" så kan jag aldrig svara ärligt. Kanske har jag blivit lite bättre på det med tiden, men sanningen har alltid haft en förmåga att skrämma bort människor. Men denna gång ska jag faktiskt vara ärlig och för en gångs skull fokusera på mig själv.

Mycket har hänt det senaste halvåret i mitt liv. För mig har det varit mycket iallafall då mina senaste år har varit relativt tomma.
Den största förändringen är att jag äntligen fått en fastanställning. Dessutom på ett företag i den bransch jag faktiskt alltid har velat arbeta i, nämligen inom ritning och design.
Hittills har det gått bra, men fortfarande mycket att ta in.
Första dan var en ren mardröm och vid ett tillfälle tvivlade jag starkt på om jag verkligen skulle klara av detta. Inte för att arbetsuppgifterna i sig verkade komplicerade, det var allt annat runt omkring. Kundkontakter, prissättning, policys, rutiner och att, inte minst vara företagets ansikte utåt. Det är sånt som jag aldrig varit speciellt duktig på då jag inte är en särskilt social människa för det första. För det andra så var jag bättre förr på att visa upp en låtsasfasad och gå igenom mina mörka perioder med ett leende. Det fungerar inte riktigt likadant numera. Ödets ironi, det bör väl egentligen vara precis tvärtom... 
Men även jag har insett att det inte är omöjligt. Jag kan ändå vara till lags inför både kunder och personal. Att vara till lags för mig själv dessutom. Jag har slutat mer och mer med cynismen och fientligheten och istället börjat tro på alternativen. Och det är väl det som gör att jag faktiskt har känt en smula hopp för första gången på många år.
Att faktiskt kunna vinna någonting...


En annan stor händelse var att jag blev gudfar åt en alldeles underbar liten krabat.
För mig var det stort, kanske större än jag från början kunde ana.
Och det beror inte bara på den personliga relationen utan att jag faktiskt har fått en annan inställning till barn över lag.
Jag har aldrig tyckt illa om barn men jag kan inte påstå att jag tidigare såg småbarn som nåt annat än gaphalsar.
Jag har heller aldrig förstått dem, kunnat kommunicera särskilt bra med dem. De har mest bara sprungit förbi en eftersom de troligtvis tyckt man varit dötrist.
Dem skrämde mig helt enkelt.
Det var säkert annorlunda på den tiden då mina systersöner var små. En underbar tid jag aldrig kommer glömma.
Men jag var barn själv också och förstod allt bättre rent naturligt.
Men förutom det har jag aldrig haft erfarenheter av barn eller vetat hur det fungerat.
Så för mig var det ett stort steg att få bli gudfar och att få hålla ett barn.
Det har också delvis fått mig att längta efter egna barn. Om det blir av eller ej återstår dock att se, men rädslan för barn försvann definitivt.
Men jag är väldigt glad att jag fick det förtroendet. Ni vet vilka ni är och jag vill tacka er för ni öppnade mina ögon. Det betydde mycket för mig.

Som sagt, stora förändringar har skett och sker fortfarande. Att tappa taget nu hade säkert vara förödande. Tappa mig själv har jag gjort många gånger tidigare, skillnaden nu är att åldern har gjort mig påmind om att chanser finns för att ta dem och att misslyckanden inte nödvändigtvis måste tas med i beräkningarna. Så det är med förhoppning och med tro att detta kommer gå smärtfritt.
Mitt mål är att bli glad igen och jag är fortfarande ganska långt ifrån det, men den värsta dimman tror jag håller på att avta i horisonten.

För övrigt så tar säkert ett sånt här inlägg tre- fyra timmar att skriva. Ja, jag är långsam. De flesta gånger behöver jag analysera. Ett av mina större handikapp här i livet men det är som det är. Mycket därför det inte blir så ofta numera att jag skriver blogg. Dessutom är det svårt att hitta ämnen att skriva om som faktiskt är intressanta. Iallafall för mig. Det är trots allt inte för andras skull jag gör detta. Det är för min egen.

Sköt om er!