Skuggmannen

Åter igen... Länge sen jag skrev här. Hade nästan glömt bort att jag hade en blogg.

Blogg ja... Med en välputsad sådan kan man säkert slå igenom med hästlängder. Dagens motsvarighet till 80 talets rockstjärnor. Få ut sin röst genom att klä upp sig och beskriva sin, mycket intressanta och givande dag på cafét och H/M. "Kreativa bloggare"... Hmm... Nog om den saken, för mycket jidder om det så blir man dömd på två röda, och får hela nätvärldens modenördar efter sig. Folk bestämmer själva.

Vet ej varför jag väljer att göra detta, men kanske är det bra att få ventilera ur sig ibland.
Det händer inte ofta. Knappt aldrig faktiskt.
Det är väl därför jag kanske borde kalla mig för "skuggman".
Det är ungefär så både mitt inre och mitt yttre liv ser ut.
Skuggmannen är nämligen han som aldrig exponerar sig, men som alltid syns i skymundan. Han tar aldrig steget att möta dig, men är beredd att rädda dig när du faller. Hans hjärna överraskas med dessa miljoner röster som talar till honom, men han använder aldrig ord för att förmedla sig utåt. Han talar med blicken och kroppsspråket, inte munnen. Han visar aldrig sina känslor, men han vägrar acceptera sina näras lidande utan att själv må dåligt.
Han är den som ingen pratar med, men som alla tyr sig till.
Han syns aldrig, men han finns alltid bland oss.
Inne i dig, inne i mig och ute i världen

"Är du för eller med eller mot mig?"

Kanske är det så enkelt som att man själv väljer omedvetet..?
Tiotusenkronorsfrågan lyder bara: Mår man bra av det?
Jag fick frågan för inte så länge sen. "Hur mår du egentligen..?"
Jag har sagt det förut. Ställ aldrig den frågan till mig för jag kan aldrig svara ärligt på den.
Jag kommer ljuga, av den anledningen att jag ej själv vet svaret. Jag är skuggman även mot mig själv.
Jag vet inte vem jag är... Det har jag aldrig vetat.
Men jag får alltid ledtrådar på nåt sätt.

Det är som att knäcka en David Lynch film. Du kan få fram en röd tråd, men det kommer alltid finnas olyckliga operasångare som sjunger för dig, dvärgar som pratar baklänges med dig eller maniska kaniner som står och ler mot dig. Och du begriper ingenting av verkligheten, istället får du komma med en egen lösning.

Men det går inte att undkomma det faktum att vissa bär på hemligheter som inte ens deras närmaste har en aning om. Jag har väl säkert många sådana...

Vissa saker är nog inte menade att bli avslöjade...
Iallafall inte hur som helst... Man måste alltid vara försiktig med vad man säger och vad man vill.
Annars kommer man alltid gå på nit efter nit.

Tack för mig denna gång.
Dags att knäcka upp en öl.

Take care!

Människan...

Hej världen.
Jag har inte skrivit här på bra länge. Kanske inte helt ovanligt.

Jag funderar ibland lite för mycket på saker och ting.
Kanske har jag rent av ett naturligt katastroftänkande inom mig..?
Exakt vad det grundar sig i är jag inte så medveten om och inte heller särskilt intresserad av.
Det finns där ändå oavsett om det handlar om djupt insjunkna minnen, trauman, allmänt oflyt, you name it.
Jag är mer intresserad av en fråga som jag aldrig kommer få svar på, och den frågan lyder: Vem är jag och vad har jag för mening med min tid på denna jord?
En paradox på sitt sätt.

Men jag har upplevt en hel del sentimentalitet och fullständig ilska den senaste tiden.
För bara ett litet tag sen begick en ung flicka självmord i Kumla. Hon var bara i de tidiga tonåren.
Anledningen tro sig vara att hon, över internet fått ta sexuella trakasserier och hot från en medelåldersman. En man som dessutom verkade ha sitt liv på sin planhalva.
Jag mådde illa och jag funderade på hur människan är skapt.
Och det väckte en ilska som, när den väl träder i kraft, fullständigt förändrar mig som människa.
Jag ställde mig framför spegeln och såg mina becksvarta ögon rent maniskt uppmanade mig till att försvinna. Jag ville inte tillhöra människans släkte något mer.
Det var ganska så skrämmande att en okänd flickas död kunde påverka mig på det sättet.
Och det väcker tankar till liv om mycket annat...

Om man nu leker med tanken lite och föreställer sig ett parallellt universum. Ett universum förskonat från människans idioti, där vi alla kan leva i harmoni med både moder natur och vår egen natur.
Det är en komplikation det med. Hade människans strävan efter högre intelligens och fler erfarenheter inom sig själva stannat upp?
Vad hade det lett till idag?

Mycket talar emot en.
Jag har inte svaren på allting som händer. Bara frågor.
Och jag kanske har en speciell människosyn rent generellt.
Men det ger mig lika mycket rätt att fundera på saker och ting.
Allt ifrån denna flickas död till terrorattackerna mot USA för snart 13 år sen. Och allt däremellan. Från himmel till jord, från svart till vitt och från rätt till fel.
Oskyldiga människor dör oavsett vilket mål de skyldiga vill uppnå.
Men vart leder denna mentalitet någonstans?
Kanske behövs den någonstans trots allt..?

Men det gör mig illa till mods och riktigt, riktigt jävla förbannad.


Tack för mig
Om ni vill kommentera något, glöm inte att läsa igenom ordentligt först.