Åter igen... Länge sen jag skrev här. Hade nästan glömt bort att jag hade en blogg.
Blogg ja... Med en välputsad sådan kan man säkert slå igenom med hästlängder. Dagens motsvarighet till 80 talets rockstjärnor. Få ut sin röst genom att klä upp sig och beskriva sin, mycket intressanta och givande dag på cafét och H/M. "Kreativa bloggare"... Hmm... Nog om den saken, för mycket jidder om det så blir man dömd på två röda, och får hela nätvärldens modenördar efter sig. Folk bestämmer själva.
Vet ej varför jag väljer att göra detta, men kanske är det bra att få ventilera ur sig ibland.
Det händer inte ofta. Knappt aldrig faktiskt.
Det är väl därför jag kanske borde kalla mig för "skuggman".
Det är ungefär så både mitt inre och mitt yttre liv ser ut.
Skuggmannen är nämligen han som aldrig exponerar sig, men som alltid syns i skymundan. Han tar aldrig steget att möta dig, men är beredd att rädda dig när du faller. Hans hjärna överraskas med dessa miljoner röster som talar till honom, men han använder aldrig ord för att förmedla sig utåt. Han talar med blicken och kroppsspråket, inte munnen. Han visar aldrig sina känslor, men han vägrar acceptera sina näras lidande utan att själv må dåligt.
Han är den som ingen pratar med, men som alla tyr sig till.
Han syns aldrig, men han finns alltid bland oss.
Inne i dig, inne i mig och ute i världen
"Är du för eller med eller mot mig?"
Kanske är det så enkelt som att man själv väljer omedvetet..?
Tiotusenkronorsfrågan lyder bara: Mår man bra av det?
Jag fick frågan för inte så länge sen. "Hur mår du egentligen..?"
Jag har sagt det förut. Ställ aldrig den frågan till mig för jag kan aldrig svara ärligt på den.
Jag kommer ljuga, av den anledningen att jag ej själv vet svaret. Jag är skuggman även mot mig själv.
Jag vet inte vem jag är... Det har jag aldrig vetat.
Men jag får alltid ledtrådar på nåt sätt.
Det är som att knäcka en David Lynch film. Du kan få fram en röd tråd, men det kommer alltid finnas olyckliga operasångare som sjunger för dig, dvärgar som pratar baklänges med dig eller maniska kaniner som står och ler mot dig. Och du begriper ingenting av verkligheten, istället får du komma med en egen lösning.
Men det går inte att undkomma det faktum att vissa bär på hemligheter som inte ens deras närmaste har en aning om. Jag har väl säkert många sådana...
Vissa saker är nog inte menade att bli avslöjade...
Iallafall inte hur som helst... Man måste alltid vara försiktig med vad man säger och vad man vill.
Annars kommer man alltid gå på nit efter nit.
Tack för mig denna gång.
Dags att knäcka upp en öl.
Take care!
