Vila i frid

Jag har ej skrivit här sedan i julas. Ibland är det bara så jäkla svårt att hitta saker, värda att ta upp.
Vanligtvis brukar jag ha en förmåga att involvera många olika saker i mina inlägg. Allt från människans inre svagheter (och styrkor) till ryssarna, NATO medlemskap och kvällspressen.
Men idag tänker jag bara fokusera på en sak.
Lisa Holm.

Ingen som inte har förlorat ett barn kan tänka sig in i den tanken. Ingen.
Hur mycket man än vill hjälpa en annan människa.
Jag har själv inga barn och har inte förlorat några. Hade jag stått öga mot öga med Lisas föräldrar så hade jag inte kunnat göra något annat än att vara tyst. Hade de velat att jag bara stod kvar och skänkt dem min närhet så hade jag gjort det. Hade de velat att jag gick därifrån så hade jag gjort det också.
Men hade jag blivit tvungen att säga något så hade jag inte vetat vem jag själv var längre.
Jag kan inte skänka dem förståelse, för jag förstår det inte. Men jag kan skänka dem en tanke eller min närhet, trots att jag befinner mig många mil ifrån.

Att en 17 årig flicka blir bragd om livet på detta sätt är fullständigt oacceptabelt.
En flicka som hade hela livet framför sig...
Det är obegripligt.
Vem bestämmer egentligen över sånt här?
Människor som begår fruktansvärda handlingar, vilka är dem?
Och framför allt... Varför? Varför ta ifrån en annan människa dess enda liv?
Hur? Hur fungerar man när man anser att en 17 årig flicka inte förtjänar att få göra allt hon drömt om? Att förverkliga sina drömmar?
Vad hade hon gjort..?

Sånt här tar hårt på en. Det finns stunder man bara vill stänga av. Man vet att det finns därute, man känner det, man hör det, man ser det. Men man vill stänga av sina sinnen, för det blir för mycket.
Det kan man alltid göra. Som utomstående...

Som närstående fungerar det inte...
Det är något som kommer gnaga på en livet ut.
En familjs liv förstört. För alltid...
Vi andra kan känna sorgen, försöka finnas till och försöka med allt vi kan.
Men vi kan alltid stänga av...
Närstående kan aldrig stänga av...
Verkligheten kan vara så fruktansvärt orättvis.

Jag tänker inte gå in på vad jag tycker gärningsmännen förtjänar för straff eftersom detta är ett inlägg tillägnat Lisa. Jag har mina tankar om det och det hade kunnat skrivas i ett dussintal inlägg.
Men det ger inte Lisa tillbaka...

Det enda man kan säga är: Vila i frid, Lisa. Du är saknad av alla.



Det var allt för denna gång. Sköt om er!