Såna här inlägg vimlar det säkert redan av, men tycker ämnet är
värt att ta upp trots allt.
För mig har ordet respekt alltid varit viktigt.
Respekt för sina medmänniskor är något naturligt, och något
jag tycker man ska ha i åtanke varje gång man får för sig att
ge sig på en annan människa.
Ordet kan misstas. Ibland kan det användas helt felaktigt.
Låt oss måla upp ett scenario där en ensam kille går förbi en
samling på fyra fem pers, varav högste hönset i gänget börjar
med provokationer, förnedring och kanske till och med ger sig
på den ensamme killen (eller tjejen) fysiskt. Dessa individer kräver respekt...
En sak är väldigt säker, det är stor skillnad på rädsla och respekt.
Den ensamme blir livrädd och vill bara ta sig ur situationen helskinnad.
Men är man livrädd betyder inte det att man nödvändigtvis känner respekt.
Detta är bara ett scenario men det kan hända precis
vem som helst, i alla åldersgrupper och i alla etniska grupper.
Glöm inte det!
Jag har aldrig brytt mig om varifrån människor kommer,
vad de har för hudfärg, vilken politisk ideologi de stödjer,
vilken religion de tillhör eller vilken subkultur de tillhör.
Människor får se ut hur de vill, tycka vad de vill,
säga vad de vill och stå för vad de vill.
Kristen, muslim, homosexuell, homofob, höger, vänster,
svart eller vit och allt däremellan, alla är vi människor.
Och sup, knarka, knulla hur mycket ni vill, no problem for me.
Men... Respekten skall alltid finnas där.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som religiös,
vill jag att denne accepterar att jag har en helt annan tolkning av
Gud som inte beskrivs av en bibel.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som gay,
vill jag att denne accepterar att jag är straight och inte något alternativ.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som svart,
vill jag att denne accepterar att jag är vit. Osv...
Listan kan göras oändlig.
Det är det respekt handlar om och ingenting annat.
En annan sak som är väldigt vanligt är detta ständiga utdömande synsätt.
Jag har i många många år aktivt hållit på med att skriva
och spela in musik och har varit en stor del av mitt liv.
Musiken har hjälpt mig att klara vardagen många gånger,
och är ett utmärkt sätt för mig att uttrycka mig.
Men det betyder inte med automatik att jag lever i en
rockstjärnedröm bara för att jag lägger ut mina låtar på
nätet så att andra kan lyssna på dem. Det är det många som gör.
Jag förstår inte varför vissa påstår detta, och ärligt talat
tycker jag det är ganska barnsligt.
Däremot är det helt ok att lägga upp bilder på sina
snitsiga köttbitar, pajer eller muffins och försöka intala
sina vänner på fejjan att man är en Gordon Ramsay
med Michelinstjärnestatus.
Ja, hade jag sagt så och verkligen trott på det
så hade det blivit ett jävla liv.
Lyckligtvis så ser jag inte någon som helst koppling mellan
stjärnkockdrömmar och middagsbilder på Facebook.
Jag pratar om principen...
För det är lika dumt som att kalla mig för
verklighetsbefriad "rockstjärnewannabe".
Jag är snart 30 år och börjar bli alldeles för gammal
för att fortfarande leva i fantasins värld.
Men att göra musik är däremot viktigt för mig av rent personliga skäl.
Fördomar kommer alltid att finnas. Den som påstår att
den aldrig har några fördomar, ljuger inte bara lite.
Alla har det. Men det är hur man använder dem som är det väsentliga.
Det tar bara ett fåtal sekunder att få ett första intryck
av en människa man aldrig sett tidigare. Där är det
fördomar som avgör... Men oavsett vad man får för
uppfattning så behöver man inte tro blint på sina fördomar.
Dem finns där innan man lär känna människan i fråga.
Tycker man personen ser helt för jävlig ut, kriminellt belastad ut
eller rädd som en hare ut innebär det inte att det behöver vara så.
Har man förmågan att tänka på det sättet och försöka koppla på sin
"röntgensyn" igenom en fasad så tror jag människan blir lyckligare.
Och det är inte så fruktansvärt svårt.
Hela anledningen till att jag tar upp detta är just att fördomar
lätt används på fel sätt.Jag personligen är svårknäckt när det
gäller sånt, det rör inte mig i ryggen för fem spänn, även
om jag kan bli trött på attityden över lag.
Jag vet ju trots allt bäst själv vem jag är, även om jag inte
alltid vet EXAKT vem jag är.
Jag tror ingen vet vem den är till 100%. Det är därför vi har
fått ett helt liv på oss till att försöka finna svaret.
Kom alltid ihåg ordspråket "Behandla alltid andra så som du själv vill bli behandlad".
Visar folk dig respekt och förtroende, visa det tillbaka.
Slår någon på dig, slå tillbaka.
Bekämpa vatten med vatten och eld med eld om det är nödvändigt.
Men gör det på ett värdigt sätt.
Inte beroende på vem det är eller vilken bakgrund,
utseende eller tillhörighet denne har.
Vi är bara en art här på jorden, och hos den arten
finns alla typer av skrot och alla typer av korn...
Sköt om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar