Förändringen...

Jag hade det egentligen ganska bra.
Man vaknade, gick upp, bryggde kaffe och gick iväg till jobbet.
Köra en heldag fram till klockan fem innan det var dags att gå hemåt. Sen var det till att laga mat, slänga sig på soffan och titta på nån serie, kanske somna, prata lite med kompisar och sen hamna framför datorn innan man somnade igen.
Ganska inrutat men det funkade. Iallafall då...

Det var en massa sen tidigare som gnagt på mig det senaste året. Saker som hänt som man aldrig riktigt har kunnat släppa.
Både positiva och negativa. Saknaden var stor. Saknaden efter det man aldrig kunde sluta tänka på. Saknad i alla dess former.

Helt plötsligt så slog den till. Den kom från ingenstans, när jag var som minst beredd på det; Förändringen. Februari 2017.
Någonting ville börja växa inom mig. Och det växte...

Man sa alltid till sig själv innan att "Det drabbar inte mig än, jag är så pass ung"
Herregud vad fel man kan ha ibland. Vad mycket man kan ta för givet i denna värld.

Jag tänker inte skriva en massa spaltmeter om hur detta kunde hända och varför det hände mig.
Saker händer, det kan hända precis vem som helst och inget konstigare än att man föds eller att man dör.
Ja, jag fick ett cancerbesked och det slog mig knockout redan de första minuterna inne på mottagningen.
Jag tackar min lyckliga stjärna att 95% överlever denna elakartade och aggressiva tumörsjukdom.

Jag tänker på dem som får sitt dödsbesked. "Du har 6 mån kvar att leva", "det finns inget att göra"
Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas. Då har jag ändå haft släktingar och vänner som fått just dessa besked. Som sakta, men helt säkert tagits ifrån detta jordeliv.
Nej, döden är ingenting jag vet hur den känns där den medvetande står.
Däremot vet jag att livet kan förändras på en natt.
Att få en hälsning från döden utan att man har bett om det förändrar en... 


Döden ja...
Tyvärr gick det inte lika bra för en av mina bästa vänner. Som tragiskt nog valde att lämna oss för tidigt.
Helt plötsligt slog det till igen. Från ingenstans, när man var som minst beredd på det... April 2017.
En vän jag känt i nästan halva livet på denna jord fanns inte mer.
En vän jag delade såväl livsupplevelser som intressen med.
En vän jag alltid kom överens med.
Visst är det märkligt hur mycket man helt plötsligt kommer på..?


Det är lätt att ta för mycket gör givet. Alla bär på sina bördor, det kan ta uttyck i vad som helst.
Jag tror det är viktigt att aldrig sluta sig mot dem som faktiskt bryr sig om en.
Att ge varandra tid att prata och att även ge varandra tid att lyssna.
Men det känns som att människan över lag bara accepterar flocken så länge villkoren uppfylls.
Är det accepterat att må dåligt och ändå ha dem vid sin sida?

Kanske borde vi alla tänka på att visa mer uppskattning? Både till oss själva och till dem som betyder något för en.
När det är försent finns det inget tid till sånt.
Är det lättare på något sätt att tala om för någon man tror finns än någon man vet finns?


Ja, jag generaliserar kraftigt. Men frågan kvarstår hur mycket sanning det kan ligga i det?
Det är en ren allmän, icke personlig tanke.

Jag hoppas en dag chansen kommer att träffa honom igen.
Man vet aldrig, vad kan vi veta egentligen vad som händer efter detta?
Inte ett dugg.
Han lämnar en med en stor sorg. Och djupaste tankar går givetvis till hans familj och andra nära anhöriga.
Ni som kände honom vet mycket väl vem jag syftar på.




Sammanfattningsvis så kan jag säga att detta år ännu inte är slut. Det kan komma något gott ur det också.
För första gången vet jag ändå vad jag vill. Inte med hela livet, inte med karriär, inte med ett helt livsavgörande.
Men jag vet vad jag vill. Även om det kan vara alltför svårt att nå. Men jag vet ändå.
Och det är då man åtminstone inte behöver tveka på vad man försöker säga till sig själv.

Jag hoppas allt slutar bättre än det började. Ett gammalt ordspråk säger "Hoppet är det sista som lämnar en".
Det kan stämma. 

Jag hoppas på det.


Ha en riktigt skön sommar om vi inte hörs igen här.
Kanske kommer jag blogga igen. Kanske lägger jag av med det nu.
Jag får helt enkelt se.

Sköt om er!