Fast jobb, gudfaderskap, alternativ och förändringar

Hej igen!
Det var länge sen... Som alltid.

Sist jag skrev här var jag måttligt förbannad. Terrordåden i Paris hade nyligen skett och få händelser påverkar mig så starkt som just terrorism. Men det var som sagt sist och jag vill inte lägga några större tyngder på det ämnet idag. Ibland ägnar man för mycket tid till allt annat än just sig själv. Är ni nyfikna så hänvisar jag till mitt förra inlägg.

Nåt jag sällan brukar göra är att öppna upp mig. Jag har alltid sagt att om jag får frågan "Hur mår du?" så kan jag aldrig svara ärligt. Kanske har jag blivit lite bättre på det med tiden, men sanningen har alltid haft en förmåga att skrämma bort människor. Men denna gång ska jag faktiskt vara ärlig och för en gångs skull fokusera på mig själv.

Mycket har hänt det senaste halvåret i mitt liv. För mig har det varit mycket iallafall då mina senaste år har varit relativt tomma.
Den största förändringen är att jag äntligen fått en fastanställning. Dessutom på ett företag i den bransch jag faktiskt alltid har velat arbeta i, nämligen inom ritning och design.
Hittills har det gått bra, men fortfarande mycket att ta in.
Första dan var en ren mardröm och vid ett tillfälle tvivlade jag starkt på om jag verkligen skulle klara av detta. Inte för att arbetsuppgifterna i sig verkade komplicerade, det var allt annat runt omkring. Kundkontakter, prissättning, policys, rutiner och att, inte minst vara företagets ansikte utåt. Det är sånt som jag aldrig varit speciellt duktig på då jag inte är en särskilt social människa för det första. För det andra så var jag bättre förr på att visa upp en låtsasfasad och gå igenom mina mörka perioder med ett leende. Det fungerar inte riktigt likadant numera. Ödets ironi, det bör väl egentligen vara precis tvärtom... 
Men även jag har insett att det inte är omöjligt. Jag kan ändå vara till lags inför både kunder och personal. Att vara till lags för mig själv dessutom. Jag har slutat mer och mer med cynismen och fientligheten och istället börjat tro på alternativen. Och det är väl det som gör att jag faktiskt har känt en smula hopp för första gången på många år.
Att faktiskt kunna vinna någonting...


En annan stor händelse var att jag blev gudfar åt en alldeles underbar liten krabat.
För mig var det stort, kanske större än jag från början kunde ana.
Och det beror inte bara på den personliga relationen utan att jag faktiskt har fått en annan inställning till barn över lag.
Jag har aldrig tyckt illa om barn men jag kan inte påstå att jag tidigare såg småbarn som nåt annat än gaphalsar.
Jag har heller aldrig förstått dem, kunnat kommunicera särskilt bra med dem. De har mest bara sprungit förbi en eftersom de troligtvis tyckt man varit dötrist.
Dem skrämde mig helt enkelt.
Det var säkert annorlunda på den tiden då mina systersöner var små. En underbar tid jag aldrig kommer glömma.
Men jag var barn själv också och förstod allt bättre rent naturligt.
Men förutom det har jag aldrig haft erfarenheter av barn eller vetat hur det fungerat.
Så för mig var det ett stort steg att få bli gudfar och att få hålla ett barn.
Det har också delvis fått mig att längta efter egna barn. Om det blir av eller ej återstår dock att se, men rädslan för barn försvann definitivt.
Men jag är väldigt glad att jag fick det förtroendet. Ni vet vilka ni är och jag vill tacka er för ni öppnade mina ögon. Det betydde mycket för mig.

Som sagt, stora förändringar har skett och sker fortfarande. Att tappa taget nu hade säkert vara förödande. Tappa mig själv har jag gjort många gånger tidigare, skillnaden nu är att åldern har gjort mig påmind om att chanser finns för att ta dem och att misslyckanden inte nödvändigtvis måste tas med i beräkningarna. Så det är med förhoppning och med tro att detta kommer gå smärtfritt.
Mitt mål är att bli glad igen och jag är fortfarande ganska långt ifrån det, men den värsta dimman tror jag håller på att avta i horisonten.

För övrigt så tar säkert ett sånt här inlägg tre- fyra timmar att skriva. Ja, jag är långsam. De flesta gånger behöver jag analysera. Ett av mina större handikapp här i livet men det är som det är. Mycket därför det inte blir så ofta numera att jag skriver blogg. Dessutom är det svårt att hitta ämnen att skriva om som faktiskt är intressanta. Iallafall för mig. Det är trots allt inte för andras skull jag gör detta. Det är för min egen.

Sköt om er!

Novembernatt

Som vanligt är allt som skrivs i detta inlägg subjektivt.


Ilskan har verkligen omsvept mig denna månad.
Ibland tappar jag hoppet. Det känns som att leva inuti ett vakuum. Man vill kunna andas, man vill kunna leva, man vill se, känna, uppskatta och visa kärlek istället för hat. Men åter igen... I den bästa av världar... 
Det skrämmer mig... Verkligheten skrämmer mig och verkligheten gör mig inte mindre cynisk.

Den stora smällen var terrordåden i Paris.
Fredagen den 13e November. Ett nytt skitdatum i historien.

Jag tvivlar på att jag hade varit rationell om jag hade börjat skriva dagen efter dådet, så därför valde jag att hålla käft om det tills jag kunde se lite klarare.
Men det hindrar inte det faktum att jag inte ser några direkta fredliga lösningar på terrorismen.
Terrorism måste bekämpas.
Jag har alltid varit lojal med västvärlden och är ingenting jag skäms över det minsta.
Jag kan ibland skämmas för Sverige, men väst i helhet är jag glad att leva i.
Jag är glad att leva i en värld där demokrati och mänskliga rättigheter är A och O. Jag kommer aldrig någonsin visa medkänsla, empati eller förlåta människor som utför dessa dåd, som attackerar vår jord, dödar tusentals och åter tusentals oskyldiga världen över och bedriver hatpropaganda mot väst. Det är oförsvarbart, jag har ingen förståelse för det och jag anser att deras rätt att kallas människor har tagits ifrån dem.
Ja, jag tar terroristdåd i västvärlden som något personligt, pga min kärlek till denna del av världen.
Kalla mig gärna trångsynt på det planet men det är så det är.

Jag minns 11e September 2001, precis som de flesta andra i min generation. Ett annat skitdatum.
Jag kommer aldrig glömma hur jag såg människorna som föll ner från Trade Center, i direktsänd tv. Hur det andra planet flög in i det södra tornet och den explosion som följde. När tornen rasade och begravde hela Manhattan i aska... Det var som scener hämtat ur en katastroffilm.
För första gången i mitt liv kände jag att världen är potentiellt hotad.
Och då var jag knappt 15 år gammal och hade knappast större koll på hur världspolitiken såg ut.
Men det är ett datum som finns inom mig och från det datum jag faktiskt började inse att denna värld inte är centrerad kring sin egen tolkning om guld och gröna skogar.

Att genomföra dåd som det i Paris, i Ankara, i Beirut, i London, i Madrid, i New York, i Oslo... Ja, till och med i Trollhättan (även det berörde mig vansinnigt, tro inget annat) Oskyldiga som får sätta sina liv till terrorister, vars enda syfte är att orsaka rädsla, panik och störta allt som demokrati står för...
Dem... har ingen rätt att bli kallade för människor. Oavsett vilka övriga motiv de än må ha.
Att protestera, anordna manifestationer, skrika i megafon på torget är helt ok. Att mörda i syfte att bedriva sin kamp är INTE ok...

Jag har aldrig haft några problem med att människor vill fly undan krig och terror och finna ett bättre liv.
Dit de vill fly är också till väst. De vet att framtiden och möjligheterna finns här. Jag hade förmodligen tänkt samma tanke om jag var flykting.
Jag förnekar inte att väst har ställt till med oreda, jag förnekar inte att väst inte alltid varit lyhörda för resten av världen och jag förnekar inte att blod har spillts till följd av västs agerande.
Men jag försvarar heller inte passivitet för mänskliga rättigheter, jag försvarar inte upphävning av livs och framtidstro och jag försvarar inte slakt på miljontals oskyldiga män, kvinnor och barn.
Jag vill leva i en värld där frihet (givetvis under ansvar) skall råda, att man med hårt arbete och livstro skall kunna bli den man bli och att man aldrig behöver vara rädd för att vara den man är.
Människor som vill starta ett nytt liv och uppleva allt som denna del av världen består av, de som flyr för att få en tillvaro där de vill bidra till att göra världen bättre... Dem är alltid välkomna i mina ögon.
Det är precis det väst är för mig. Och det är i den värld jag är född och i den värld jag kommer dö.

Att det sedan lyckas komma hit ett relativt fåtal människor, som jag nu kommer kalla varelser, och sprida skräck och panik, döda våra medmänniskor och hota att skicka oss 1000 år tillbaka i tiden genom att förstöra det vi i alla dessa tider byggt upp till något som varje människa vill kunna se som en självklarhet... DET får mig att se rött... DET får mig att önska en total förintelse av dem... I denna stund menar jag naturligtvis Islamiska Staten, om någon mot förmodan inte insett det.
Militärt naturligtvis. Men även hjälp till alla oskyldiga.
Jag är trots allt inte så dum så jag tror på att använda kärnvapen. Jag tycker inte ens att anfall från luften över huvud taget hjälper något nämnvärt. Det bor miljontals människor i dessa områden som inte har med terrorismen att göra. Jag hade velat se marktrupper. Elitförband från all världens hörn.
I den bästa av världar...
Den dystra sanningen är tyvärr att i krig kommer det alltid att spillas blod. Jag ställer mig inte oförstående till länder som inte vill skicka sina soldater in i döden.
Och det är väl där ett paradox uppstår. Ingen acceptans för terrorism men heller ingen acceptans för blodspillan.
Ne, jag har inte de rätta svaren. Det enda svaret jag har är det måste ske. Förr eller senare måste det ske. Om inte så sker det åt andra hållet. Och människor kommer dö oavsett...

Och nej, IS är inte den enda terrororganisationen i världen. Och nej, extrem islamism är inte heller den enda typ av terrorverksamhet. Se vad som hände i Oslo 2011 t.ex.
Så jag passar även på att förneka islamofobi. Så är inte fallet. Jag skiter ärligt talat i vilken religion människor vill sätta sin tro till eller praktisera. Man får lov att vara muslim, kristen, ateist, satanist ect. Det är en rättighet vi har i väst. Kravet är bara att ingen skall bli dödad av motståndare till sin egen tolkning av världen.
Men IS är en terrororganisation och just nu det största terrorhotet vi har. Därför har jag lagt dem i fokus. Bedriver man terrorism har man inget här att göra. Det kan man kalla vad man vill. Jag kallar det att värna om människans rättigheter och trygghet.

"Men väst skapade faktiskt IS!"
Nej, väst har inte skapat IS.
Uppmaning till att sätta diktaturen i Syrien och grannländer i obalans, att man försökte få oljekällorna att inte falla i fel händer i Mellanöstern, att USA band i Israel retade gallfeber på palestinierna, det USA ledda Kriget mot Terrorismen ses som en krigsförklaring... Utifrån de aspekterna ligger det säkert en sanning i att väst ses som en fiende. Att det ena har lett till det andra i en dominoeffekt kanske också kan förklaras av de ovannämnda exemplen. Men väst har aldrig skapat en organisation som står för ett sådant hänsynslöst förtryck, väst har inte skapat en organisation som utför folkmord. Hade det varit en medveten strategi så har väst frivilligt skapat sina egna fiender. I mina ögon är det befängt... Kriget mot terrorismen kom till följd av ett långt förtryck där människor inte kunde leva under mänskliga förhållanden och som nådde sitt klimax den 11e September 2001. Konspirationsteorier därefter har alltid funnits. Men det fanns det om Kennedymordet också, om Olof Palme, om Estonia, om Roswellincidenten... Även om många av dem kan vara både intressanta och teoretiskt möjliga så är det alltför ofta dem som blir det stora innehållet i debatten, utan egentlig konkret fakta.
Om detta kan en hel bok skrivas och ett hetare debattämne kan man leta efter.
Och väst har inte tagit alla beslut på ett hundraprocentigt sätt. Men vi har inte skapat våra värsta fiender och det är inte oss människor flyr FRÅN. Det är oss människor flyr TILL.

Jag tvivlar starkt på att väst kommer kapitulera eller förlora.
Det går heller inte att sätta sig i ett katastroftillstånd dygnet runt.
Media har en förmåga att överdriva allt. Den tredje statsmakten sätter ibland lika stor skräck i folk som terroristerna själva. Men det gör inte att problemet försvinner...
Den stora risken är att dåden i Paris inte kommer vara de enda. Inte under passivitet iallafall.
130 människor döda är 130 för många. 50 döda i terrorattacker i London 2005. 50 för många.  190 döda i Madrid 2004. 190 för många. 3000 döda i elfte september attackerna. 3000 för många.
X döda i framtida attentat är X för många.
Att blunda är fegt och oansvarigt.


Jag sätter inte offren och anhöriga i skymundan heller.
Mina djupaste tankar går till dem alla.
Jag kan inte säga mer än att jag hoppas de är starka och tar sig igenom detta helvete som har drabbat dem.
Att säga mer är helt onödigt...

Lite allmänna tankar om respekt och fördomar

Såna här inlägg vimlar det säkert redan av, men tycker ämnet är
värt att ta upp trots allt.

För mig har ordet respekt alltid varit viktigt.
Respekt för sina medmänniskor är något naturligt, och något
jag tycker man ska ha i åtanke varje gång man får för sig att
ge sig på en annan människa.
Ordet kan misstas. Ibland kan det användas helt felaktigt.

Låt oss måla upp ett scenario där en ensam kille går förbi en
samling på fyra fem pers, varav högste hönset i gänget börjar
med provokationer, förnedring och kanske till och med ger sig
på den ensamme killen (eller tjejen) fysiskt. Dessa individer kräver respekt...
En sak är väldigt säker, det är stor skillnad på rädsla och respekt.
Den ensamme blir livrädd och vill bara ta sig ur situationen helskinnad.
Men är man livrädd betyder inte det att man nödvändigtvis känner respekt.
Detta är bara ett scenario men det kan hända precis
vem som helst, i alla åldersgrupper och i alla etniska grupper.
Glöm inte det!

Jag har aldrig brytt mig om varifrån människor kommer,
vad de har för hudfärg, vilken politisk ideologi de stödjer,
vilken religion de tillhör eller vilken subkultur de tillhör.
Människor får se ut hur de vill, tycka vad de vill, 
säga vad de vill och stå för vad de vill.
Kristen, muslim, homosexuell, homofob, höger, vänster,
svart eller vit och allt däremellan, alla är vi människor.
Och sup, knarka, knulla hur mycket ni vill, no problem for me.
Men... Respekten skall alltid finnas där. 
När jag visar att jag accepterar en annan människa som religiös,
vill jag att denne accepterar att jag har en helt annan tolkning av
Gud som inte beskrivs av en bibel.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som gay,
vill jag att denne accepterar att jag är straight och inte något alternativ.
När jag visar att jag accepterar en annan människa som svart,
vill jag att denne accepterar att jag är vit. Osv...
Listan kan göras oändlig.
Det är det respekt handlar om och ingenting annat.

En annan sak som är väldigt vanligt är detta ständiga utdömande synsätt.
Jag har i många många år aktivt hållit på med att skriva
och spela in musik och har varit en stor del av mitt liv.
Musiken har hjälpt mig att klara vardagen många gånger,
och är ett utmärkt sätt för mig att uttrycka mig.
Men det betyder inte med automatik att jag lever i en
rockstjärnedröm bara för att jag lägger ut mina låtar på
nätet så att andra kan lyssna på dem. Det är det många som gör.
Jag förstår inte varför vissa påstår detta, och ärligt talat
tycker jag det är ganska barnsligt.
Däremot är det helt ok att lägga upp bilder på sina
snitsiga köttbitar, pajer eller muffins och försöka intala
sina vänner på fejjan att man är en Gordon Ramsay
med Michelinstjärnestatus.
Ja, hade jag sagt så och verkligen trott på det 
så hade det blivit ett jävla liv.
Lyckligtvis så ser jag inte någon som helst koppling mellan
stjärnkockdrömmar och middagsbilder på Facebook.
Jag pratar om principen...
För det är lika dumt som att kalla mig för
verklighetsbefriad "rockstjärnewannabe".
Jag är snart 30 år och börjar bli alldeles för gammal
för att fortfarande leva i fantasins värld.
Men att göra musik är däremot viktigt för mig av rent personliga skäl.

Fördomar kommer alltid att finnas. Den som påstår att
den aldrig har några fördomar, ljuger inte bara lite.
Alla har det. Men det är hur man använder dem som är det väsentliga.
Det tar bara ett fåtal sekunder att få ett första intryck
av en människa man aldrig sett tidigare. Där är det
fördomar som avgör... Men oavsett vad man får för
uppfattning så behöver man inte tro blint på sina fördomar.
Dem finns där innan man lär känna människan i fråga.
Tycker man personen ser helt för jävlig ut, kriminellt belastad ut
eller rädd som en hare ut innebär det inte att det behöver vara så.
Har man förmågan att tänka på det sättet och försöka koppla på sin
"röntgensyn" igenom en fasad så tror jag människan blir lyckligare.
Och det är inte så fruktansvärt svårt.

Hela anledningen till att jag tar upp detta är just att fördomar
lätt används på fel sätt.Jag personligen är svårknäckt när det
gäller sånt, det rör inte mig i ryggen för fem spänn, även
om jag kan bli trött på attityden över lag.
Jag vet ju trots allt bäst själv vem jag är, även om jag inte 
alltid vet EXAKT vem jag är.
Jag tror ingen vet vem den är till 100%. Det är därför vi har
fått ett helt liv på oss till att försöka finna svaret.

Kom alltid ihåg ordspråket "Behandla alltid andra så som du själv vill bli behandlad".

Visar folk dig respekt och förtroende, visa det tillbaka.
Slår någon på dig, slå tillbaka.
Bekämpa vatten med vatten och eld med eld om det är nödvändigt.
Men gör det på ett värdigt sätt. 
Inte beroende på vem det är eller vilken bakgrund,
utseende eller tillhörighet denne har.
Vi är bara en art här på jorden, och hos den arten
finns alla typer av skrot och alla typer av korn...


Sköt om er!

Vila i frid

Jag har ej skrivit här sedan i julas. Ibland är det bara så jäkla svårt att hitta saker, värda att ta upp.
Vanligtvis brukar jag ha en förmåga att involvera många olika saker i mina inlägg. Allt från människans inre svagheter (och styrkor) till ryssarna, NATO medlemskap och kvällspressen.
Men idag tänker jag bara fokusera på en sak.
Lisa Holm.

Ingen som inte har förlorat ett barn kan tänka sig in i den tanken. Ingen.
Hur mycket man än vill hjälpa en annan människa.
Jag har själv inga barn och har inte förlorat några. Hade jag stått öga mot öga med Lisas föräldrar så hade jag inte kunnat göra något annat än att vara tyst. Hade de velat att jag bara stod kvar och skänkt dem min närhet så hade jag gjort det. Hade de velat att jag gick därifrån så hade jag gjort det också.
Men hade jag blivit tvungen att säga något så hade jag inte vetat vem jag själv var längre.
Jag kan inte skänka dem förståelse, för jag förstår det inte. Men jag kan skänka dem en tanke eller min närhet, trots att jag befinner mig många mil ifrån.

Att en 17 årig flicka blir bragd om livet på detta sätt är fullständigt oacceptabelt.
En flicka som hade hela livet framför sig...
Det är obegripligt.
Vem bestämmer egentligen över sånt här?
Människor som begår fruktansvärda handlingar, vilka är dem?
Och framför allt... Varför? Varför ta ifrån en annan människa dess enda liv?
Hur? Hur fungerar man när man anser att en 17 årig flicka inte förtjänar att få göra allt hon drömt om? Att förverkliga sina drömmar?
Vad hade hon gjort..?

Sånt här tar hårt på en. Det finns stunder man bara vill stänga av. Man vet att det finns därute, man känner det, man hör det, man ser det. Men man vill stänga av sina sinnen, för det blir för mycket.
Det kan man alltid göra. Som utomstående...

Som närstående fungerar det inte...
Det är något som kommer gnaga på en livet ut.
En familjs liv förstört. För alltid...
Vi andra kan känna sorgen, försöka finnas till och försöka med allt vi kan.
Men vi kan alltid stänga av...
Närstående kan aldrig stänga av...
Verkligheten kan vara så fruktansvärt orättvis.

Jag tänker inte gå in på vad jag tycker gärningsmännen förtjänar för straff eftersom detta är ett inlägg tillägnat Lisa. Jag har mina tankar om det och det hade kunnat skrivas i ett dussintal inlägg.
Men det ger inte Lisa tillbaka...

Det enda man kan säga är: Vila i frid, Lisa. Du är saknad av alla.



Det var allt för denna gång. Sköt om er!

Nu tändas tusen juleljus

Imorgon är det julafton igen...
Barnens och familjens högtid. Det är iallafall så som jag alltid har sett det.
Det är väl inte mer än rätt.

Om man tänder ett ljus för varje människa som inte har tillgång till sin julfrid, undrar hur många som behövs tändas då?
Jag tänker på alla som står utan hem, familj eller vänner...
Det är dem som inte behöver julen...
Lik förbannat så gör den dem påminda, vart de än går.
Jag börjar avsky jul lika mycket som jag avskyr Alla Hjärtans Dag.
Inte för att den inte kan vara vacker, inte för att den inte låter en känna familjens närhet.
Jag börjar avsky den för att den marknadsförs på ett så extremt sätt så den kan påverka människor i skuggan på ett sätt som gör att de tappar hoppet.

"Men skit i att fira jul då om du bara ska gnälla! Låt oss andra få ta del av julens härlighet utan att du stör!"
Nä... Jag har lika rätt att gnälla som du, när du gnäller på att du ej kan komma fram till kassan i tid.
När du gnäller på att julskinkan eller kalkonen tar så in i helsicke med tid så du blir galen.
"Gästerna kommer snart och jag har för fan inte hunnit slå in alla paket än! Jag blir så jävla vansinnig! Och stjärnan i granen sitter inte heller fast! FAAAN! Håll käften, ungjävlar annars får ni inga julklappar!"

Stanna upp för en minut i din stressade julvardag och skänk en tanke till dem som inget hellre hade velat få komma in i stugan och värma sig och få en bit mat. 
Skänk ytterligare en tanke till samma personer som måste stå ut med samma sak, år efter år...
Kanske kan du även ge en tanke åt att de kanske minns den där julen för många många år sen då de kunde äta sig mätta och krama om en familj som de en gång hade. Innan det gick käpprätt åt helvete...

Allt för att julen har blivit en pengako där företagen mjölkar ur varenda droppe.
Allt för att denna högtid har mist sin egentliga mening.
Att ta det lugnt och bry sig om sina nära och kära.



Ja ja... Jag är inte dum i huvudet. Jag generaliserar dessutom. Även om jag inte har egen familj själv så kan jag förstå att det är mycket som kommer på en gång. Givetvis föds frustration och stress och det säger jag inte emot alls.
Det jag säger är att jag tycker det är fel att julen endast ska handla om materiella och mentala tillgångar.
Kärlekens och närhetens högtid blottas med kommersiellt dravel som skadar dem som redan ligger.
Den sortens ohälsa är den värsta och kan knäcka precis vem som helst.
Släpp in dem som behöver dig. Det finns fler än du tror där ute, även i din egen närhet.



Snart knackar ett nytt år på dörren dessutom, vilket jag inte kommer inviga på hemmaplan i år.
I år blir det Södertälje.

Nyår är alltid lika märkligt.
Jag har slutat att ge nyårslöften för det har alltid tendens att sätta käppar i hjulen för en.

Jag har funderat väldigt mycket på tidens gång det senaste.
Ibland, eller rättare sagt väldigt ofta, känns det som att man bara står fastfrusen.
Detta år har flugit förbi och det har inte hänt någonting i mitt liv.
Jag har helt enkelt inte orkat med några förändringar.
Såna perioder är inte helt ovanliga, jag tror de flesta drabbas då och då.
Men jag hade gärna velat genomgå förändringar däremot.

I somras när jag stod ute och betraktade det stjärnklara himlavalvet på Öland så sa jag till mig själv att bryta med dessa tankemönster som hade genomsyrat den första delen av detta år totalt.
Jag kände mig så fruktansvärt liten och maktlös. Jag älskar visserligen den känslan, att veta att man är så pass obetydlig mot naturen och universum.
Men känslan gjorde att jag funderade på det enda liv jag har. Att förändra mina mönster var i den stunden nödvändigt.
Att nu, ett halvår senare inse att man inte gjort någonting... Det känns.
Men man måste ha kraften, oavsett hur liten och obetydlig man än är.

Sist, men inte minst så har jag fått höra att jag tar alldeles för lite plats.
Ska jag vara helt ärlig så tar jag hur mycket plats som helst.
Jag får leta efter små utrymmen att fylla upp hela tiden, dygnet runt.
Men det är inom mig.
För där är det fri parkering...
Att lägga beslag på dessa ytor utanför mig själv är aldrig gratis.
Och det har jag ej råd med...

Tack för mig denna gång!
Sköt om er och ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!

År nr 28 och lite övriga tankar.

Som vanligt är det jag skriver här helt subjektivt och stämmer inte alltid in med andra människors tankar och värderingar.
Det har jag full förståelse för så jag uppskattar att själv bli bemött med den respekten.

Jag överlevde mitt 27e år i detta liv och det är med blandade känslor.

Jag brukar alltid titta på världen varje gång jag känner mig på vissa humör. Hur den ser ut och hur den såg ut.

I den bästa av världar så hade naturligtvis alla levt i harmoni. "Inatt jag drömde..." och hela den biten.
Ryssarna kan skrämma mig många gånger vad gäller fientligt hot från öst. Många gånger inte alls...
Även om jag tycker Vladimir Putin är ett tvättäkta arsle som gör allt i sin makt för att visa att Ryssland är farliga, för att marknadsföra sig som en nuvarande stormakt från Sovjet som lyckats ta sig in på banan igen (onekligen), så har han intelligens. Förutom det strategiska läget emot Europa och handelsvägarna vad finns mer att hämta?. Sverige, tillsammans med Finland, har dessutom en skräddarsydd relation med NATO, utan att faktiskt vara medlemsstater. Det hade med största sannolikhet riskerats alldeles för mycket i den globala balansen. Ryssland är inte mer än någon annan, inte ens dem klarar sig utan diplomati.
För det andra, jag tror på ett maktspel. Det är nyttigt att öst och väst bråkar, det stärker bara människans ståndpunkt i frågan om att sätta ner sin fot.

Men...
Jag tycker fortfarande att Sverige borde vara ett NATO land, men att det borde ha blivit det för länge sen.
Att svansa omkring dem som en lopphund nu känns alldeles för sent, ryssarna är inte så dumma i huvudet att de inte ser det potentiella hotet.

NATO är mer än bara USA. Det är en allians bestående av många länder, som är sammanhållna för att säkerställa balans. Att Sverige (och Finland) fått särskilda överenskommelser är absolut något att vara tacksam för men jag undrar vad övriga länder tänker. Att vi blir särbehandlade som någon gullegris från vaggan för att vi aldrig någonsin våga säga ifrån och snällt bara lyder, bara vi slipper bli indragna i något.
Jävla hyckleri. Där förstår jag också ryssarna och deras kränkningar av svenskt luftrum.
Och det är där min rädsla kan ligga, de flesta gångerna. 


Det är klart... Massmedia lever på det.
Aftonbladet är alltid fascinerande. En hel artikelserie om hur världen är hotad.
Men hur långt ska det behöva gå?
Att massmedia kan suga ut varenda spänn som någonsin är möjlig innan konflikten når sitt klimax, det gör mig förbannad. På riktigt.

Ebolan likadant. Den har drabbat miljontals människor i dess närområde, men så fort den blir ett hot för resten av världen så blir tidningsrubrikerna större än Gandhi.

Terrorismen likadant...

Jag blir så jävla trött på massmedia...
Men människor läser och Aftonbladet, Expressen och de andra får sälja.
För ärligt talat..? Vad fan skulle folk annars prata om på kafferasterna, i bastun, vid middagsbordet eller på krogen?
Tala är guld, tiga är silver.


Jag överlevde som sagt mitt 27e år.
Nu är jag äldre än Jim Morrison, på pappret.
Han gjorde säkert rätt som kolade för 43 år sen.
Tänk vad mycket han sluppit se. 
En av mina absolut största förebilder någonsin för den delen...
Han såg allt och han gjorde allt... Långt före sin tid...
Smart kille...

Det är alltid kul när människor gormar över att man är negativ.
Är definitionen av ordet "negativ" synonymt med att undvika att se och prata om verkligheten?
Ja, isåfall är jag negativ av naturen. Och ingenting som jag skäms för heller.
Jag kan skratta lika mycket som du också.
Jag kan gråta lika mycket.
Prata lika mycket.
Hålla käften lika mycket...

Det sistnämnda gör jag ganska ofta.
Det finns alldeles för många som pratar.
Men alldeles för få som lyssnar...

Tack för mig denna gång.
Sköt om er!

Livet, politik och lite annat längs vägen...

Varenda gång jag skriver här så verkar jag vilja börja med något i stil med "var länge sen jag skrev här...". Jag hoppar över det ikväll, jag är väl medveten ändå...

Jag har funderat mycket den sista tiden på livet i allmänhet.

Någon sa en gång till mig att man är fri att göra vad man vill. Att allting är möjligt. Man har många drömmar, många mål man vill uppnå och många nya saker man vill uppleva.
Det är sant... I sak. Men man hör det hela tiden. Man behöver inte vara något supergeni som gått tjugo år på akademiska högskolan för att komma till insikt om att man faktiskt är fri från den dag man fyllt 18 år.
Sluta idiotförklara människor!
Jag retar mig på det faktiskt. Det finns hinder också, inte bara välpolerade silkesmattor.
Skador kan sätta stopp, pengar kan definitivt sätta stopp, skilsmässor, nära anhörigas bortgång, sorg över huvud taget kan sätta stopp.
Desto färre hinder man behöver tackla, desto mindre vet man eftersom man inte lär sig utan upplevelser. Men det är ändå dem som alltid ska ha sista ordet.
Så jag vill rikta några ord mot dessa individer: Håll käften för fan! Varenda människa vet att livet är fullt av möjligheter. Påstår man något annat så vill man inte kännas vid det helt enkelt.
Men hinder ÄR ett problem. Istället för att ösa ur en massa missbrukade klyschor, sätt er in i personen ifråga och försök se hur han eller hon fungerar och ge dem stöd istället. Kör det klassiska ordspråket "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" till dem som blev av med hus och hem när stormen Gudrun härjade också. Att tuta i människor guld och gröna skogar och sedan visa total ignorans för det som faktiskt möjligtvis sätter käppar i deras hjul är inte snällt...
Nog om det nu...


Jaja, till er som inte håller med mig någonstans: Ta det inte så negativt. Livet finns vid ens sida och folk säger det för att de menar väl. Det är bara så uppenbart att många verkligen "vet" så mycket men fastnar på ytan någonstans. Släpp det nu!


En annan sak jag funderat på är demokrati och politik. Eller det som man idag kallar demokrati. "Det är min demokratiska rättighet att förstöra ett torgmöte med en politiker som inte jag tycker om"
Nä...
Det är inte din demokratiska rättighet att göra det med någon folkvald politiker över huvud taget, oavsett om det gäller Jimmie Åkesson, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Lars Ohly, Schyman eller någon...

Sverigedemokraterna har blivit ett hett samtalsämne i debatt igen tack vare EU valet och det kommande riksdagsvalet.
Nej, jag sympatiserar inte med dem även om jag kan hitta vissa saker i deras partiprogram som låter vettigt precis som jag kan hitta fördelar och nackdelar med alla partier. Men de fick tillräckligt med mandat för att ta sig in förra valet och är på så sätt ett folkvalt parti. Jimmie Åkesson har exakt samma rätt att hålla torgmöten och sälja in sitt parti som Gudrun Schyman.
Sen ingår det förstås i en demokrati att man faktiskt har rätt att protestera. Absolut. Men det är skillnad på ett demonstrationståg och störande av den allmänna ordningen. Demokrati innebär inte att man har rätt att störa så pass mycket så talaren tvingas avbryta. Det är på sätt och vis en typ av rasism det med. Ett demonstrationståg på stan och utdelande av flygblad och information vid sidan om är helt ok, men ge dem som vill lyssna en chans att få göra det.
Förstår folk inte att det är p.g.a det som stödet för Sverigedemokraterna många gånger går skyhögt?
"Men rasismen måste stoppas"
Ja... Jag håller med om det. Sverigedemokraterna har mycket rasism i sitt förflutna och det florerar mycket än idag hos dem. Men hur många har egentligen läst deras partiprogram och hur många litar blint på media?
Kika på vänsterpartiets förflutna så ser ni också en annan bild av dem. Det är det aldrig någon som ifrågasätter...
Kommunism är inte mycket bättre det. Berlinmurens fall och allt va? Tårta på det?
Nä... Håller inte med om det. Den muren hade mycket blod på sig...

Jag dömer inte ut Vänsterpartiet för det...


Känsliga ämnen det här... Det är alltid nån som retar sig på att man skriver av sig.
Jag är ganska neutral vad gäller politik. Så ni som inte redan har dömt ut mig kan tänka på det.


Men det är människan... Världsproblemen.. Det är inte specifika folkslag som är problemet. Det är hela människans släkte som är roten till det onda.
Världen borde få sig en liten krock med en asteroid så den fick börja om. Utan människor...
Klotet klarar sig... Utan problem. Tills den dag den slukas av vår kära stjärna som ger oss liv.

Mm..
Jag har blivit cynisk på äldre dar. Inte för att jag är gammal. Tvärtom. Eller jag är närmare 20 än 40 iallafall. Men det spelar inte så stor roll. Allting är relativt. Jorden är över fyra miljarder år gammal och den räknas som ung.
Sen förstår jag inte poängen med att bli så ruggigt gammal som möjligt.
När världen på så otroligt kort tid har blivit en så otrygg plats, inte fan vill jag bli hundra år. Jag vill knappt sätta ungar till denna värld ens...

På tal om det så har jag fått den frågan allt oftare det senaste året. "Har du inga planer på att skaffa barn och familj?"
Nä... Varför skulle jag fått för mig att göra det helt plötsligt?
Familjer kan vara underbart men de splittras. Förr eller senare. När barnen flyttar och upplever föräldrarna som klåda placerad i en omöjlig position att vidröra så inser man att det enda man haft gemensamt de senaste 18 åren är ungarna som man en gång tiden ville slänga ut från balkongen.

Jaja, åter igen: Ta det inte så illa. Jag låter alltid som en bitter gammal tjurgubbe som suttit insnöad på nåt gammalt torp som inte besökts på tio år när jag börjar analysera saker. Vad jag vet så har jag inga barn själv och är förmodligen den sista att kunna avgöra sånt här. Barn är helt oskyldiga och ska få leva i harmoni.
Jag älskar familjer som är lyckliga. Och jag vill att människor ska få ha det bra. Men det finns så mycket under ytan som gör att man funderar... Både en och två gånger.

Men det är jag...


Det var allt för denna gång!
Sköt om er!